Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland blir det möjligt.

Jag slår upp laptopen för sista gången innan avresa. Jag skickar iväg mailet som med ens gör att mina axlar sänker sig lägre än de varit på hela sommaren. Jag går offiellt vidare med mitt liv. I mailet är jag tydlig med att jag nu meddelar att jag ger upp mitt utbytesår efter att ha slitits fram och tillbaka i ärendet hela sommaren men nu börjar klockan ticka. Det är så gott som omöjligt att få tag på visum till det förlovade landet enda sedan jag fick mailet i maj att amerikanska ambassaden i Stockholm stängt ner deras visum-service. Speciellt när land efter land i EU hakat på samma trend. Jag har levt på hoppet hela sommaren men nu känns det skönt att släppa tanken. Att befinna mig i på plats i Tucson, Arizona om 10 dagar redo för skolstart är omöjligt. Väskan är redan packad och om bara en dryg timme väntar andra äventyr. Idre, Arjeplog, Haparanda, Rovaniemi, Luleå + moms. Känns faktiskt helt okej att bli kvar i Sverige ändå. Och vad är Arizona-öknen i jämförelse med att åka på roadtrip och springa orientering i goda vänners lag. Och Uppsala. Och skola på riktigt igen. Att jag låtits förföras alltså. Allt jag önskar finns ju här.

Efter att under en sommar har jag jagat visum-tider på olika ambassader runt om i Europa utgör flikarna från olika sidor på ämnet en lätt roman på webläsaren. När jag klickar runt är det något som inte stämmer. Jag vill hävda att jag gnuggade mina ögon även om jag inte gjorde det. Nästa möjliga tid för studentvisum på ambassaden i Paris som länge förmedlat sitt trygga avstånd genom rutan med texten ”300 calendar days” har nu ändrat form, till 5 dagar. En ilning. Tusen tankar. Ett par telefonsamtal. Ett beslut. Och en hemresa från Idre senare är jag i full gång att packa för ett år på andra sidan Atlanten. Om det kommer gå är osäkert men att det kommer bli ett äventyr vet jag.

Ärendena duggar tätt. Flyg ska bokas. Boende i Paris ska fixas. En miljon papper ska skaffas och skrivas ut. Problem uppstår och får lösas efter förmåga. Siktet är inställt. Jag åker till skatteverket i hopp om att få ett försenat familjebevis utskrivet, problem med deras server. Aja får ett intyg på problemet utifall att. Next task. 3h innan flyget lyfter inser jag att kortet inte funkar. I full gång med att försöka få ut kontanter genom swish i en matbutik lyckas jag lösa det över telefon med en banktjänsteman. Next task. Mobilen plingar till. Boende i Paris löst. Får låna en lägenhet av en kompis kompis som bor i Paris. En skänk från ovan. Finns det en Gud. Nån som vet?
Det känns inte helt rimligt faktiskt. Är jag med i Truman Show?

Efter att ha anlänt till Paris sent dagen innan rör jag mig nu med god marginal mot Paris absolut finaste kvarter. Jag bär min kostym från studenten 2016 och på tanken att jag inte vill lämna något åt slumpen när jag anländer till den polispatrullerade ambassaden. Jag är förvånad över hur lite av alla mina surt förvärvade uppgifter de kontrollerade men blir lättad när intervjun avslutas med ”Welcome to America, sir”.

Justfan, jag befinner ju mig i Paris. Det är inte förrän nu jag känner de njutbara bitarna av detta så kallade äventyr kan nås. En fantastiskt stad får jag erfara. Jag har nu 46 bilder på Eiffeltornet som inte går att mäta sig med hur stort det är i verkligheten samt en rulle bilder på målningar på Louvren som jag aldrig kommer att titta på igen. Träffade lite reskamrater, bröt mig in på ett skateboard event, sprang i en perfekt park och snodde en fin kopp från Café de Flore. Kostar kaffet skjortan ingår koppen. Det är sen gammalt.

Några sistaminutenlösningar senare går lyfter megaplanet över Atlanten bara några dagar senare. Efter visumintervjun ska passet som regel ligga i en byrålåda i 7 dagar av byråkratiska själ men kunde av oklar anledning få kvittera ut det redan efter 2. Jag har tur. Frågan är varför återigen. Undviker problem vid sista flaskhalsen innan jag lämnar Europa genom att inse att jag både kräver vaccinationsbevis och antigentest sisådär 24h innan boarding. Sen sitter jag på planet. En trygg djup amerikansk röst försäkrar mig om vi är på väg till det förlovade landet. Bra.
– Vänta, klarade jag det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s