Välkommen till varmluftsugnen

Jag vaknar rastlös och sneglar på armbandsuret som visar 05. Jag borde vara trött men just nu är jag ett barn som vaknar tidigt en sommarlovsmorgon redo att ta sig an dagen vid en helt orimlig tid. Jag vill få tiden att gå men det är omöjligt att somna om. Jag ser mig om. Var i helvete är jag. Rummet står i princip tomt bortsett från den stora sängen jag ockuperat, ett litet bord i storlek pianostol och en sne beatles-affisch i ena hörnet. Mina groggiga och sömniga gårdagsminnen påminner mig om den hänsynslösa temperaturen trotts solen varit nere i flera timmar, uber-resan med den sympatiska uberchauffören Kevin längs schackrutorna som bygger upp Tucson, AZ och hur vi tillslut hittade hem till airbnb:et där jag skulle slå läger för natten. Jag gör mitt bästa för att bida min tid. 

När jag tillslut kliver ut genom dörren slår den mig, hänsynslöst, sönder och samman. Som en vägg. Nästan så man ryggar tillbaka. Ja, luften tar för sig. Det är förmiddag och temperaturen börjar redan krypa upp mot 40°C. Jag letar mig längs de spikraka gatorna till Starbucks-kaféet som jag fått vägbeskrivningar till av min käre hyresvärd Daniel. Längs varje gata, oavsett riktning kan man se staden ta slut och berg torna upp sig i alla väderstreck. De liksom bara står och väntar på att bli bestigna till fots. Men det får vänta. Vuxengöra inkluderat i att flytta till ett nytt land måste göras. Någon stans att bo är till exempel bra att ha. Jag gör misstaget och bestället något annat är iskaffe och ångrar mig direkt. Overcome. Adapt. 

I en stad, i ett land som är byggt av stora bilförare åt stora bilar får jag ge min tilltro till apostlahästarna och traska mig fram i värmen. Boulevarderna breder ut sig bra. Vid varje övergångsställe känns det som att jag korsar E4an. Förstår varför bil är att föredra i det här landet. Inga andra färdmedel överlever här. Nånstans mellan att skaffa en adaptor till deras så kallade eluttag och McDonalds plingar telefonen. Svar från en som hyr ut lägenhet. Råkar va i närheten. Jackpott. Får kika förbi. Ser bra ut. Prisvärt, schyssta rumskamrater, tvättmaskin, pool, gym och nära till campus. Handskak på det. På nåt sätt löser sig saker. Om jag förtjänar att det löser sig så här lätt är svårt att säga men jag tar det jag får. Sett till allting som skulle kunna gått fel hittils känns det inte rätt att inget gått åt helvete än, tvärtom. Men kanske är det som Jörgen Hector så fint beskrev det innan jag gav mig av mig av på äventyret från Idre för en vecka sedan. Att om man sätter sig i situationer som man kan ha tur i ofta, kommer man nog se att man har tur ofta. Jovisst ligger det något i det. Chansar man aldrig kommer man aldrig har tur. Är det något jag är bra på är det nog att kasta mig ut i ovissheten med frågeställningen om vad egentligen är det värsta som kan hända. Och när allting ställs på sin spets så är det ju inte direkt sig att man drar sig för att hitta lösningar.  Det blir ju ändå sällan som man tänker sig så lika bra att va flexibel. Lite äventyr har ju också ett värde i sig. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s