Experimental logistics 101

Orienteringskunskaper är inte värda vatten här. Att vara orienterare är allt.

Bland schackrutorna behöver man knappt kolla på en karta. Oavsett vägval är det lika långt. Det är bara att promenera. Förlita sig på apostlahästarna dagarna i ända. På en karta ser allt ut att vara på gångavstånd. Det är det aldrig. Man är lämnad att vandra, göra jobbet, ta sig fram, klara sig själv. Precis som när man packar för ett år och reser till andra sidan jorden så handlar det om att förlita sig på den egna förmågan, klara sig. Ta sig fram genom livet. Lära sig som man bör. Om man inte har turen att vara orienterare alltså. Man älskar ju sekten. Att vara del av en världsomspännande sekt betalar äntligen tillbaka. Det räckte med ett facebook-meddelande till Cristina Luis i Tucson Orienteering Club och så var man på banan trots att man åkt till okänt land. Cristina delade direkt med sig om tips på facebook grupper jag borde gå med i; den lokala löpargruppen Workout Group, Tucson Trailrunners samt massa stundande events. Att kalla löpning för en sekt är nog att ta i men en viss gemenskap finns det där med. Fick låna en cykel av Parkrun-David, som jag träffade genom Workout Group, med öppen sluttid. Fick skjuts upp i bergen med Ultratrail-Mike genom Tucson Trailrunners. Ja, tänk va enkelt det kan va ibland. Att ett gemensamt intresse och en community kring det kan göra så mycket. Otroligt ju.

I utbyte mot den fins cykeln jag fick låna ordnade jag ett nytt banrekord på Parkrun-Davids Parkrun i Himmel Park ett stenkast från mitt airbnb. Till Ultratrail-Mike står jag dock fortfarande i skuld. Helvete vad fint det var uppe i bergen. Som en del i Mike’s uppladdning inför ett 100 miles lopp om 2 veckor körde vi en lugn runda upp på några mindre toppar. Att öknen kunde vara så här fin hade jag ingen aning om. Stora toppar som höjde sig mot skyn och små slingriga stigar längs åsarna tätt kantade av kaktusar och grönska. Genom vatten, upp på ryggar. Har aldrig riktigt varit en stiglöpare innan. När man som orienterare vet att det finaste i skogen alltid är långt ifrån närmsta stig ser jag liksom inte poängen. Men här, när man är bunden till att hålla sig på stigen, var den än går, upp och ner, eftersom att alternativet är att få en kaktus i huvudet eller en skallerorm runt benen, fattar jag grejen. Det är ett äventyr när man är lämnad åt naturen. Och dessutom gör dessa vyerna mig galen. Vill bara upp. Kanske köper en bil bara för att ha det här som min bakgård på riktigt.

När Cristina, en vecka senare, frågar om jag ska med till samma ställe säger jag ja direkt. Att avfärd är satt till 5:35 blir en bisak. Luften är fortfarande varm trots att solen inte gått upp när jag kliver ut och blir upphämtad. Jag fattar grejen med att va ute tidigt.

Jag springer för första gången själv här uppe men som orienterare är det inget som stressar mig. Jag har memorerat den enkla kartan över lederna och det borde inte vara så svårt att hitta. Jag ska upp till Phone Line Trail som går längs med ett av bergsmassiven. En av de större lättare lederna. Det börjar bra. Skoja. Jag börjar med att missa min avfart in på det som sedan ska ta mig till Phone Line Trail, jag är såklart omedveten om detta men jag inser det efter ett tag. Redan 2 km in i turen stöter jag på min första skallerorm. Från obrydd, till panik, till 100 meter därifrån på nolltid. Jag springer nere i en av de torrlagda flodravinerna och inser att jag måste upp. I min orienteringshjärna känns det fullständigt rimligt att ta mig upp för den branta sluttningen, jag vet ju att leden går nånstans där uppe. Den kommer vara omöjlig att missa. Jag kliver upp, stenar rasar under mig men upp kommer jag. Det går ett tag. Tills något hugger tag i min vad. Jag ser nu att en stor taggig kaktusboll, som en stor kardborre har jobbat sig in i vaden. Jag får med hjälp av två stenar genomföra enklare kirurgi och lyckas rycka bort den. Med nästa steg inser jag dock att ytterliggare en har satt sig, men nu i foten. Vad bra det blev. Jag överger min så kallade genväg och tar mig ner igen, och runt. Dags att sluta leka orienterare här. Orienteringsskills är nog mer en arbetsskada än en fördel här.

MVH naturen

Några kaktusangrepp och min första Critter Count (Intern tävling i att se flest ormar, ödlor eller sköldpaddor häruppe) senare kom jag upp. Helvete va fint. Än en gång. Jo, jag fattar vad det var som fick mig att åka hit än en gång. Mödan värt. Och det bästa är att jag bara skrapat på ytan.

Cristina Luis skickar en hälsning till Ross och Sam i Uppsala.

En reaktion på ”Experimental logistics 101

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s