Fotbollens förlovade land

Landet ligger inte här, det kan jag säga direkt. Jag kan inte hjälpa att bli förvånad varje gång nån här drar associationen om att fotbollar på något vis skulle vara ovala. Har dom fel på hjärnan kan man ju undra. Jag antar att det är en av biverkningarna av att flytta till andra sidan jorden. Overcome, adapt..

En man i full mundering. Supporterstrumporna på.

Nåväl. Trots att det inte gällde den fotboll jag känner till köpte jag ett årskort på Zonazoo, sektionen som ansvarar för alla idrottsevenemang. Jag tror det var värt det. Hade nog inte gått på så många matcher om jag var tvungen att betala styckpris för min sittplats, men när det bara är att traska in känns det som att mitt intresse helt klart ökat. Dessutom handlade det bara om 1400kr för ett år så jag känner mig knappast rånad. Nåväl. Förarbetet var gjort och nu var det dags. Premiären. Jag kan klargöra att jag inte fattar något av den här sporten men det var bara att lista ut längs vägen. Nu var det dags. Arizona Wildcats, som hade grepp om serien under 90-talet, hade planer om att ta tillbaka greppet. Nog för att tvivel finns för att benämna det som sport men helvete vad de kan det här med sport när det kommer till allt krimskrams runtomkring. Allt drar igång med att en marcherande 200-manna orkester tågar in i på den fyllda stadion med kapacitet för 60 000 (nej, noll restriktioner). I takt till musiken bildar de formation efter formation. Cheerleaders och dirigenter. De stavar ut UofA (kort för University och Arizona) och avslutar med att forma konturen av de förenta staterna till nationalsången. Och detta var bara förspelet. När portarna sedan öppnas på nytt och spelarna rusar in fylls stadion med rök och himlen lyses upp av blåröda fyrverkerier. Let the games begin.

OBS stadion fylldes helt lagom till när matchen började, lovar

Nåväl. Kvällen fortsätter. Vi drar till den lokala baren med det fina nämnet Dirtbag’s. Kön är lång trots allt men vi lyckas smita in nånstans halvvägs. Baren proppas långt över gränsen för vad som skulle vara lagligt i Sverige men i the land of the free sker brandrisk på egen risk. För att vara exakt vad man föreställer sig när man kliver in på ett ställe som heter Dirtbag’s så är det charmigt ändå. Stor variation av folk, alla glada, alla fulla. Alla deltagande i allsång till Sweet Caroline. Ja, trivs gör man. Altanen kantas av tjock-tv-apparater och något säger mig att det inte är för att ge stället en oldschool vibe, de har bara råkat bli kvar några decenium. Till skillnad från reserverade Sverige är det inga problem att börja prata med folk här, än mindre när alla har några enheter i cirkulation. En riktigt tuff, biffig kille bredvid oss mjuknar direkt i våra ögon när han berättar att han är entomolog och visar upp sin intatuerade trollslända tillsammans med orden ”I just fucking love insects man”. Fan vad man blir glad när folk är oberäkneliga.

Mitt sällskap på matchen består av Ryan (rumskompis) or Athan (vars rum jag nu tagit över i lägenheten). Athan förklarar noga för mig vad hela spektaklet går ut på. Att man ska få bollen till andra sidan är jag med på och resten klarnar med tiden. Man har alltså 4 försök på sig att få bollen 10 yards framåt, lyckas man inte med detta gpr bollen över, lyckas man får man 4 nya försök. Poäng för touchdown och extrapoäng för fieldgoal. Tillräckligt för att fatta utifall vi vinner eller inte. OCH som vi inte vann. Helvete, totalkross från San Diego. Något mer jag lärde mig var att trots att den effektiva speltiden är 60 min så tar en match lång tid. Inte bara för att det är tråkigt att förlora, utan för att varje anfall är typ 12 sekunder, sen blåses matchen av och börjar igen när alla spelare är är utnystade ur den mänskliga pyramid som de två lagen byggt. Vi går efter halva matchen, tydligen är det rätt vanligt.

Att ha med sig en ishockeyfrisyr till staterna har jag inte ångrat en sekund. Än mindre den här kvällen. Även om den officiella andledningen alltid är att man gör det för damerna så var det inte jättemycket intresse från den sidan den här kvällen. Men jag måste ändå säga att det vägdes upp utav hejarrop från höger och från vänster från olika ”dudes”. Kulmen var när en enorm, svart man kom fram till mig och med den mörkaste rösten som finns sa orden ”I’m not gay or anything but I fucking love that haircut man” varpå han pekade och vinkade till sina kompisar på andra sidan fönstret och visade exakt samma entusiasm. Hans händer var stora som tefat när jag skakade hans hand. Charmad och glad såklart. När jag sedan återvände till mitt sällskap frågade Ryan om jag visste vem det var. Jag hade såklart ingen aning. Han förklarade med beundran i blicken att det var Channing Frye, NBA legend som var med och vann NBA 2016. Allting föll på plats. Tefat är till för att dunka med. Det var coolt. Fortsatt allmänt golvad.

”Såhär stora är mina tefat” -Channing Frye

En reaktion på ”Fotbollens förlovade land

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s