En mans vatten, en annan mans vin

När jag reste till USA gjorde jag det med en särskild dröm i synnerhet. Och den drömmen involverade löpning. Det fina med löpning är att man kan ta med det överallt, och nog fan är det lika svårt att bli bra på löpning oavsett var man gör det. Jag hade inga förväntningar på att jag skulle få va en del av löparcirkusen i USA när jag kom hit, speciellt med det korta varsel som allt ordnade sig. Jag var och är mest tacksam att jag kom hit faktiskt.

För den som inte vet är löpning en av de pelare som bygger upp den otroliga rörelsen som college-idrott är här. Det finns något fint i att idrott är centralt på alla universitet här. Gemenskapen att tävla för sin skola och uppslutningen bland alla andra studenter där bakom. Även om de stora publiksporterna som amerikansk fotboll, basket och ishockey kanske drar mest folk är även löpare, simmare och tennisspelare affischnamn för skolorna och har en viss kändisstatus. Det är en cirkus som det pumpas in pengar och något som jag hade hopp om att få va en del av.

Eftersom jag kom hit med kort varsel var det såklart lite bråttom om jag skulle kunna ta mig in i skolans löparlag efterom jag inte hade kunnat ta kontakt med dom förrän i stort sett dagen innan jag reste hit, när det blev klart att jag skulle åka. Det blev att göra det man kunde på plats. Det var många steg av kommunikation som tog tid. Att först leta reda på vem man skulle kontakta var steg ett. Efter kanske 5 dagar fick jag svar på mitt mail att det tydligen var en annan person jag skulle höra av mig till. Ytterligare väntan på svar och ytterligare tid som gick. Jag hade fått ett datum till när de hade uttagningar och tiden var knapp. De flesta har redan skrivit kontrakt och de hade redan sprungit första tävlingen. Det verkade som att uttagningarna endast var till för sånna som jag i stort sett. Eftersläntare som ville ha en chns att va med och leka.

Två dagar innan lyckas jag få tag på Bernard Lagat, coach för Arizona Wildcats löparlag, och som är en fullständig legendar när det kommer till löpning. 5 OS på CV:t räcker som förklaring. Jag visste att det var nu eller aldrig när han svarade i telefonen. Starstruck och lite nervös. På andra sidan luren svarade den mest sympastiska av människor. EN fullständigt mjuk och trevlig man. När jag berättade att jag var från Sverige började han direkt berätta om goda minnen från DN-galan och Stockholm. Han berättar att han älskar Sverige och har varit där flera gånger. Vi småpratar rätt länge om saker och ting som inte alls rör ärendet jag ringde honom för. Anledningen till att jag ville ringa honom är för att få en chans att förklara mig lite. Jag vet att dom tider jag sprungit inte är särskilt imponerande men samtidigt vet jag att jag kan göra bättre och att jag, precis som många andra, inte tävlat mycket på senaste av uppenbara pandemirelaterade anledningar. Han förstår mig. Han förklarar att han tror att jag nog kan vara bättre än många av dom som springer i laget, men – han tar en paus – att han nu som ny coach har en ambition att bygga upp ett nytt lag från grunden, som faktiskt kan vara konkurrenskraftigt i serien. Och för att göra detta gäller det att sätta en ny standard för alla nya rekryter. Ska man ha en chans att ge skolor som Stanford, Oregon och NAU stryk måste standarden höjas i allt. Han förklarar att två som är här nu i hopp om att bevisa sin plats i laget båda springer 5000m på 14:30, även om jag vet att jag kan göra bättre än dom blygsamma tiderna jag gjort så vet jag också att jag inte kan springa 14:30. Jag har full förståelse för honom och märker att han är världens mest vettiga person.

Att bli avvisad kan per definition vara rätt jobbigt men jag måste säga att detta var det mest upplyftande nej:et jag någonsin fått. Jag förstod att jag inte skulle få springa några uttagningar och hade full förståelse och respekt för det. Han förklarade varför och jag förstod. Men samtidigt så var han säker på att jag skulle kunna ta en plats till nästa termin. Han visste att jag hade det i mig. Istället för att få ett blankt nej sa han att han skulle sätta mig i kontakt med några bra killar att träna med tills att det är dags för bansäsongen och uppmanade mig att bara fortsätta kämpa. Jag frågar om det är möjligt att springa cross country-tävlingen som går här i Tucson om några veckor, mot alla i laget och alla andra college-lag de tävlar mot. Det skulle han se till att få till och han tyckte verkligen att det var något jag skulle göra. Även om jag fick det jag fruktade gick jag ifrån var det nog den bästa dagen jag haft här. Jag kunde inte vara missnöjd. Jag var bara fylld med motivation. Att någon kunde leverera ett nej på ett sånt sätt som bara visar hur stort hjärta någon har kan jag fortfarande knappt fatta.

Att släppa stressen från det där uttagningsdatumet var också otroligt skönt. Skönt att kunna komma in i en vardag igen. Prof. Keen som jag har i Exercise Physiology nämnde i nån av de första föreläsnignarna att han själv hållt på med löpning back in the day. Efter en föreläsning stannar jag kvar och pratar och vi lyckas glida in på ämnet och pratar medans vi går i riktning mot hans kontor. Jag säger att jag själv håller på och han undrar vad för tider jag gjort. Han förutsätter att jag isåfall måste va med i skolans lag men jag förklarar att jag inte fick nån plats och drar hela historien kring det. Han blir nästan lite berörd att jag inte fick en plats och förklarar att han själv faktiskt coachade Arizona Wildcats för några år sedan men att han ledsnade efterom han tyckte att laget var för mjuka. Dom ville inte träna så mycket som han sa och bara förlorade. Han villa coacha folk med lite vinnarinstinkt och lite ambition. Så han la det på hyllan. Det märks att det finns lite bad blood mellan honom och organisationen och att han vill ha nån slags revansch. När vi är framme vid kontoret. Föreslår han att han gärna coachar mig istället nu när jag inte kom med. Jag märker att han har saknat det. Han säger att han ska sätta ihop en bra grupp jag kan träna med. Vi skakar hand på det.

Är det nu man ska bli religiös eller börja tro på ödet. Kanske. Kanske inte. Men helvete vad det går att slå fast att bara för att en dörr stängs så kan det mycket väl vara så att tusen andra öppnas. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland kanske det till och med blir mycket bättre. Vem vet. Fortsättning följer.

Going solo, but not alone

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s