This must be the place

När jag landat i USA hörde jag av mig till min kompis Matt som jag lärde känna i Kenya för några år sedan. Matt är från Australien men jag hade sett att han han också befann sig i USA. Jag föreslog att vi kanske skulle försöka ses nu när vi befann oss i samma land utan en tanke på att USA är större än Europa. Responsen var bättre än jag kunde hoppas på. ”Jag ska till Flagstaff om 3 veckor, dra dit du med”.

Flagstaff kan ses som en liten del av Kenya uppe i norra Arizona. Ett löparmecka. En gammal gruvstad 2100 m över havet där löpare åker för att nå sina drömmar. Fin natur, hög höjd och bra sällskap kunde jag inte tacka nej till. 5 timmar bort är nära i USA har jag lärt mig nu och när bussen bara kostade 10 dollar fanns det ingen återvändo.

Matt jobbar som sportjournalist och reser runt och gör reportage med topplöpare världen över och den här trippen var inget undantag. Han är dessutom en habil löpare och var själv mitt uppe i förberedelserna för Chicago Marathon där han siktar på att gå under 2:20. Hans företag Sweat Elite har gått bra efter corona släppt och han kunnat fly från Prison Island (som han brukar refera Australien som) och jobben regnar tätt så det var egentligen bara en kort visit i Flagstaff för hans del.

Kort efter han hämtade upp mig i centrala Flagstaff bar det av ut i naturmassivet för ett av hans sista tuffare pass innan Chicago. 30 km i 4-fart kring A1 Mountain kändes bättre än förväntat för mig för att vara på högre höjd än Kebnekaise. Då hade bara Matt 5 km i marafart kvar och jag hoppade istället gladeligen på cykeln för lite mental support sista biten. Gällde att hålla sig i skinnet för att inte bränna benen helt och hållet, ville ändå få en bra träningsvecka här uppe.

Vi hade fått låna en lägenhet av en triatlet som Matt kände som var bortrest vilket var en riktig lyx. Det här landet är inte precis billigt har jag insett än så länge så det var en ynnest att få boende serverat på det här sättet. Morgonen efter blev hektisk direkt. Upp kring kl 6 och iväg till löparbanan där NAU, USAs bäst collegelag i löpning tränar, för att få en glimt av dem i deras naturliga habitat. Jag hjälpte Matt med filmjobb och det blev allt som allt en riktigt fin morgon. Video från hela kalaset finns för alla löparnördar att se här:

Kort därefter var Matt dock tvungen att flyga iväg tillbaks till Boulder, Co för fler filmjobb. En busy man men riktigt kul att hinna ses igen efter några år sen sist. Och kul att se responsen för allt hans hårda arbete. Jag skjutsade honom till flygplatsen och tog sedan över nycklar till lägenheten och bilnycklarna tills hans hyrbil. Jahapp. Vad nu. Ja, jag hade ju ingen större anledning att åka hem till Tucson. Bara att njuta av tillvaron här uppe helt enkelt.

Mina resterande dagar här uppe gjorde jag det enda rätta. Man gör helt enkelt det man gör i Flagstaff. Man tränar. Bortsett från den tuffa luften är det inte svårt här uppe. Otroligt fina miljöer och bra sällskap finns. På min första träningstur träffade jag på bl.a. Jacob Thomson som sprungit strax under 28 min på 10 km. Otroligt sympatisk man som också har sikte mot Chicago om några veckor. Han var mitt uppe i en av de sista 22-mila veckorna i sina förberedelser för sin debutmara och föreslog att jag borde hänga med på morgondagens Bagel Run. Nej, inte någon absurd mix av bakverk och löpning utan en traditionell distanstur med som utgår varje torsdag från Biff’s Bagels i stan. Rätt många brukar dyka upp.

Han hade rätt. Löparmeckat fortsatte leverera. 20+ pers i grupp dök upp från olika håll längs turen och helt plötsligt kändes det som som man var i Kenya igen. Ett stort gäng proffs, ett gäng osponsrade hjälter som Jacob Thomson och ett gäng glada veteraner ackompanjerat av solsken och fågelkvitter. Att en individuell sport också kan vara så social slår mig med häånad varje gång. De starka banden som bildar communityn som vi kallar löpning kommer jag alltid vara tacksam för.

Bortsett från löpning gjorde jag några försök att insupa den amerikanska kulturen här uppe. Blev en middag på Galaxy Diner, ett utsnitt ur en klassisk amerikansk diner med allt vad det innehåller. Klassisk amerikansk cuisine ackompanjerat av Elvisbilder, röda skinnbås och en slags jultomte som spelade alla mina favoritlåtar till allas förtjusning. Enda pauserna var för att flika in orden ”..and all our desserts are FAT FREE”. Japp, visst var det staterna man är i.

Sista kvällen uppe på höjden blev det en svängom ner till de få kvarteren som utgör Downtown Flagstaff. Att skaffa sig trevligt sällskap är lättare gjortän sagt i det här landet. Allt som krävdes var att gå in på första bästa bar, beställa ett glas, hälsa på bordsgrannarna och så var kvällen igång. I Sverige hade man varit Sveriges ensammaste man om man gjort detsamma men här är man en i mängden. Blev en supertrevlig kväll med två nyfunna vänner Carter och Harley fylld av spretiga anekdoter och allmänt god stämning. Mer än en ensam vagabond kunde begära.

Juste, träffade en man med papegojor med. Supercoolt!

På återseende.

En reaktion på ”This must be the place

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s