Triatlon på en plats långt bort

Klockan ringer kl 4:40 och jag ångrar en gnutta att jag hängt med mina skandinaviska vänner Jakob och Linnea ut igårkväll. Hade inte räknat med att mina sömntimmar skulle bli så pass lätträknade. Nåväl. Kl 6 åker vi norrut. Jag tillsammans med universitetets triatletlag Tricats. Mot Vegas.

Jag sover hela vägen. tJag känner mig förstörd men funktionell ändå. Vi ska inte tävla förrän imorgon så jag känner mig relativt lugn. Dessutom extra lugn eftersom jag bara ska springa. Signade upp när de behövde en löpare i ett sprintstafettlag. Mest på kul och kul att komma iväg på lite utflykt. Skönt att inte behöva bry sig om cykar och simfärdigheter för har inga av dem.

Hela dagen går i ett. 6 timmar i bil. Ut och testsimma i Lake Mead, där simningen går sen direkt upp till Boulder City där cyklingen avslutas och löpdelen tar vid. Helvete vad triatlon är en logistiksport. Grejer hit och grejer dit värda hundratusentals kronor. Tusentals grejer som kan försvinna eller gå sönder. Eller vara på fel plats vid fel tidpunkt. Lite som att att springa orientering men att man själv måste sätta ut alla kontroller kvällen innan. Och väcka enheterna på tävlingsdagen. Tack men nej-tack. Nöjer mig med att springa sålänge.

Lake Mead. Bokstavligt talat ett lågvattenmärke.

Kvällen avslutades med Pizza på en riktigt degig pizzeria. Den gjorde jobbet men inte mycket mer än så. Landry och Holden gjorde genidraget att beställa en pizza med dubbel botten. Vid det här laget är de lite av Tricats Kamikaze-piloter. När man äntrar den här typen av pizzerior finns det som bekant bara två sätt att lämna byggnaden:
1. med en doggybag, eller
2. i en bodybag.
Jajemen, har man börjat leka med elden är det redan för sent. Terminologin myntades en sen vårdag på en minst lika degig pizzeria på Madiera 2018. För att inte bli långrandig kan jag iallafall att den innehöll ett tjugotal orienterare som efter en väl genomförd dubbeltröskeldag* tappat omdömesförmågan helt inne på pizzerian. Som tur var slutade historien inte på ett sjukhus eftersom vi hade nyexaminerade läkarstudenten Albin Ridefelt på plats inom armlängds avstånd och mirakulöst kom alla därifrån med livet* i behåll. Denna väldigt nära döden-upplevelsen inträffade ironiskt nog efter den dag på lägret som i folkmun kom att kallas för Dödens Dag, detta åsyftade träningen den dagen men med tiden har begreppet fått en helt annan betydelse efter traumat på pizzerian. För de intresserade läsarna kan jag rekommendera att höra av sig till Göran Kjærstad Winblad, en av överlevarna, för att få en känsla för upplevelsen ur ett förstapersons-perspektiv.

Dubbeltröskeldag [dub´eltrös`keldag] Genomförandet utav två högintensiva träningspass under samma dag/natt-cykel med syfte att utveckla kroppens kapacitet att metabolisera laktat vid submaximal ansträngning och således netto-producera mindre av metaboliten. En metod för att maximera mängd vid hög ansträningsnivå genom att kontrollera intensiteten. Ett vanligt instrument för detta är blodlaktatmätare. Konceptet populariserades utav den norske löparen Marius Bakken och har fått ett uppsving av anhängare efter framgångar från landmännen Ingebrigtsen och Kasper Fosser.

Livet [livet] Något skört.

En pizzeria vi inte återvänder till

Änglavakt. Alla kom till sängs på hotellet mer eller mindre helskinnade. 4:15 hör jag tonerna av Eye of the Tiger. Phillip, stafettlagets cyklists förtjänst. Vi studsar upp. Börjar vänja mig vid de här okristligt tidiga tiderna nu, man lär sig som man bör, tyvärr. En banan, en kopp kaffe i form av vatten, på med den utomordenligt tajta dräkten. Sen rullar bilen igen.
Det är så nära en tiomilamorgon man kan komma i USA: beckmörkt, folk som grejar, musik från nån ensam högtalare nånstans och kö till bajamajorna. Fint på något sätt. Man känner liksom att något är på väg att hända. Det är något i luften.

Solen trevar sig upp. Folk rör sig ner i vattnet. Startskott ljuder. Jag och Coach Cara är de enda som håller sig på land och ser till att alla kommer iväg. Drar upp dragkedjor till våtdräker i sista sekund och delar ut en sista high-five till hjältarna som ger sig av. Om jag var glad att slippa tumultet under de 1500m i vattnet? -Jo, det var jag nog.
Istället fick jag ta Cara’s enorma Chevrolet Suburban upp till T2 där jag alldeles strax skulle bli utväxlad. Jag kände att klockan tickade när jag körde uppför till målområdet. Och på något sätt skulle jag lyckas parkera på någon otymplig plats med ett fordon storlek: husbil. Jag hittar en plats och inser att jag måste fickparkera med monstret illa kvickt för att hinna börjar värma upp. Jahapp. Dags att uppfinna hjulet igen. Hur var det man gjorde nu igen..
Under tiden jag försöker gräva fram mina så kallade färdigheter från Lena’s körskola i Sandviken börjar jag prata med ett par som precis parkerat in sig. Gubben i duon har en Arizona-logga på bröstet och visar sig vara Tricats-Ryans pappa. Och vilket tur att han är en jäkla kung på att ratta fordon också. Han hopppar in och låter åbäket enkelt glida in i parkeringsfickan. En tacksam lättnad.

Tumult

Jaha, loppet då. Jo, det gick trots sargad kropp. 5 backiga kilometrar kunde jag rulla igenom kring 15:50. Vinst i stafetten och nytt banrekord. Det ska väl tilläggas att ingen triatlet värd sitt namn brukar köra stafett utan vettig anledning. Vi vann med 40 min. Men allt som allt en härlig laginsats och himla kul att komma iväg på ett äventyr och heja in de riktiga hjältarna!

En trött Erik, Phillip och Holden

Efter ett dagsverk var klockan dock bara 10 på morgonen tack vare det här landets absurda inställning till tidig start. Efter att alla hundratusentals prylar och cyklar som hör triatlon till skruvats isär och tackats in i Tricats-trailern åkte vi ner till Lake Mead och slog upp tält. Jag, som kanske gjort den mesigaste mängden idrott idag gav mig iväg ut i bergen för att jogga bort tävlingsbenen. Det skulle finnas en led upp för en dalgång. Hittade den aldrig, men blev en fin kvällsjogg ändå.

Camp

Inspirerad av Corey Bellemore’s ärofyllda världsrekord på 4:28 samt Jonas Anderssons brons på VM i Beermile under dagen började hårdträningen inför nästa års mästerskap runt lägerelden. Har en del att jobba på med tekniken men det blir bättre och bättre var dag. Finns dock risk att jag måste öka mängden lite. Tur det är billigt med öl här.
Hur som helst ser jag mig på startlinjen nästa år. Det sägs att självaste Bellemore kommer till Tucson på tränar i vinter så ska nog gå med lite tips från världsmästarn.

Borstar på sålänge.

Allt gott,

Erik

En reaktion på ”Triatlon på en plats långt bort

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s