Be careful what you wish for

Det var en vanlig dag i stort sett. Jag har nu kommit till stadiet att veckorna börjar få en struktur. Jag tror det var en fredag. Dagen började som många andra. Drack kaffe och uppdaterade mig på nyhetsläget i Sverige lite längre än jag borde. Kastade mig i vanlig ordning några minuter för sent på cykeln med en påmonterad tom ölback bakpå och fick trampa på för att ta in den förlorade tiden. Solen sken i vanlig ordning. Solglasögon på. Förmodligen lyssnade jag på samma gamla vanliga hits som ekat i min öron de senaste månaderna. Inga nymodigheter; Time to Pretend – MGMT, Take it Easy – Eagles, betty – Taylor Swift, Accidentally in Love – Counting Crows eller nån annan 5+ låt som fått en hyresbefriad plats i min hjärna. Nåväl, detta är bisaker. Efter att ha kryssat fram genom campus på min lyxkryssare till hoj sladdar jag in med nån minut tillgodo till dagens enda lektion. PSIO 420, Exercise Physiology med självaste Dr Keen, Coach Keen allstå som nämnts i tidigare inlägg.

Med lätträknade sekunder tillgodo smyger jag in och sätter mig i vanlig ordning längst bak i den fulla föreläsningssalen. Jag har sånär bara satt mig ner när Dr Keen närmar sig. Han bär på en bunte papper som han lämpar ner på bordet framför mig med orden:

”Be careful what you wish for, you do not want to run for this team”

Som definitionen av något en orädd amerikansk coach skulle gjort har han skrivit ut resultaten från veckans PAC-12 Championships i terränglöpning, där Arizona Wildcats stått på startlinjen mot alla de andra lagen i deras conference. Med svenska mått mätt kan man nog likna det lite vid ett slags Götalandsmästerskap. Fast med tanke på att USA är större än Europa kanske Nordiska mästerskapen är en bättre liknelse.

Poängen var inte svår att förstå. Totalt sett var Wildcats toksist och på herrsidan hade de inte ens 5 man på plats för att överhuvudtaget kunna kvalificera till lagtävlingen. En snittid på över 27 min på banans 8km imponerade inte heller något särskilt med tanke på att jag själv sprang på 25:30 på deras home-meet här i Tucson några månade sedan.

Han hade nog rätt trots allt den där gamle Coachen när han sagt att jag förtjänade bättre och tog mig under sina vingar. Det känns bättre att jobba med en grupp med mycket högre ambitioner än att komma sist i sin conference. Jag inser dessutom att det jag gjort på träning med Dr Keen även är något av det bästa jag gjort i träningsväg och att han lyckats höja mig både en och två nivåer på bara några månader. Jag tror att mycket handlar om hans stil att coacha. På ett sätt som jag sällan ser i Sverige har tror han så hårt på det han gör och på sina adepter att han tvingar oss att krossa våra egna glastak, eftersom de helt plötsligt verkar störtlöjliga i jämförelse med hans ambitioner. Ända sedan vi började jobba tillsammans har han sagt:

”In April I want you to run low 14 minutes for the 5k and I want you to beat every single guy on the UofA-team, including Shem Kemboi”

Han säger det till mig nästan varje dag jag ser honom och jag börjar nästan tro det själv. Med vår grupp har jag brutit mina egna mentala barriärer nästan varje vecka. Jag blir förvånad över vad jag är kapabel av men Keen bara skakar på huvudet. Han har vetat det hela tiden. Det börjar hända grejer men det är långt kvar till April och det ska bli spännande att se hur mycket vi kommer att hinna med tills dess. Enda anhalten innan bansäsongen är ett 10km lopp i Phoenix i mitten Januari och det värsta av att är att jag inte höjer på på ögonbrynen längre när Dr Keen tycker det känns rimligt att jag borde landa nånstans nära 30-strecket, gärna under om jag kan.

Dr Keen

Det är häftigt att se glöden i ögonen på en coach på det här sättet. Ivern att ta över världen och förmågan att föra över det på sina adepter. Även hur dedikerad han är. Att han efter vi pratat spontant om det efter en lektion helt sonika sätter ihop en träningsgrupp med två likasinnade och dedikerar sin måndagsmorgon kl 6, onsdag kväll kl 19 och lördag förmiddag till att möta oss, presentera passen, ta tid eller följa efter på cykel. Det är stort men från en som aldrig riktigt haft en relation till en coach på det här sättet är det skillnaden som gör skillnaden. Skulle nog aldrig få för mig att göra den träningen som vi gör varje vecka om det inte var under hans regi och med han som berättar att jag visst kan göra det.

Ja, såhär med några månaders distans till att inte fått en plats i Arizona Wildcats kan jag nog ärligt säga att det var helt rätt beslut av Bernard Lagat. Vi syns i April.

För de icke löpintresserade slutar det här inlägget här men för de lite mer inbitna föreslår jag att fylla på kaffekoppen om ni är intresserade av lite av de passen vi gjort som jag utan tvekan klassar som de bästa jag gjort. I kronologisk ordning.

Doug, Terrence, Harry. Vårt gäng

3x1mile + 2×(400+800), bana: 4:41, 4:41, 4:44, lite snabbare på de avslutande intervallerna

Första banpasset för den här träningsvintern. Planen var 5x1mile men hade lite svårt att hålla Harry och Terrence snabbhet när de drog upp farten sista två. Delade upp intervallen så jag fick vila medan de sprang varv nr 2, bra för att hålla kvalitén uppe. Planen var att hålla 4:45 (2:58 min/km) men det råkade gå lite snabbare. Första gången jag kör långa intervaller under 3 min/km. En ögonöppnare att det över huvudtaget går.

5x1mile backe: 5:22, 5:27, 5:27, 5:32, 5:32.

Definitivt ett av de starkaste passen jag gjort, med tanke på att Harry inte var med så det vara bara jag och Terrence som körde. Terrence må ha gjort 4:08 på en mile men när det blir backe har jag överhanden och fick köra stora delar av passet helt själv. Tiderna säger kanske inte jättemycket om man inte sprungit loopen. Passet kör vi på en kontrollmätt 1 mile lång loop med ca 60 hm. För de som inte har en amerikansk hjärna var snittet 3:24 min/km på passet vilket jag själv har svårt att greppa med så pass mycket stigning inbakat.

4×1,9km + 800m, väg: snitt 3:02-3:00

Två dagar efter föregående pass. Tanken var att köra på bana men ljuset släcktes innan vi hann sätta igång. Adapt. Overcome. Vi drog till det enda upplysta stället vi visste säkert. UofA Campus. Jovisst fick vi lite ljus, men vi fick kryssa mellan människor, bilar, en hel del vind och en loop precis kort om tänkta 2km som tänkt. Men som bekant bara å göra. Stabila snitt och vi fick turas om att dra för att överleva vinden. Efter detta passet kändes det för första gången inte orimligt att kanske komma under 30 minuter på milen nästa år.

10km Tempo, väg: 31:50 (PB)

Runt Randolph Golf Complex i halvparten elljus och halvparten mörker där man helt enkelt fick lita på att marken skulle va platt där man sätte ner fötterna. Behaglig känsla och sprang som grupp med Terrence och Harry nästan hela vägen. Kollade klockan första gången efter 7 km och insåg att jag nog skulle få med mig ett personbästa om jag fortsatte i samma takt. Lite tryck på slutet för att va säker på att va under 31:56 som det gamla personbästat löd. Väldigt bra med tanke på att känslan var väldigt kontrollerad. Känns som att låga 67 min på halvmaran inte skulle vara helt orimligt med nuvarande status. Harry sprang 29:34 på ett millopp nyligen och var nog bara ett tiotal sekunder före mig på detta passet. Känns orimligt att jag skulle vara mer än 1 min efter honom i ett lopp.

7x1200m, bana: 3:30, 3:29, 3:32, 3:33, 3:30, 3:30, 3:26

Ett bra pass med rätt bra kontroll. Kommer ihåg att farten kändes ovanligt snabb första intervallen men kom snabbt in i det. Intervallerna tickades av och kunde avsluta starkt sista intervallen. Kändes väldigt lätt att glida i 2:55-fart vilket inte riktigt är något jag känt innan. Att hålla samma fart i 5000m känns rimligt nu.

En reaktion på ”Be careful what you wish for

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s