Thanksgiving på hjul

Detta märkliga påhitt som Thanksgiving är hade jag inga större planer för. Och tur det, för då fick jag möjlighet att fylla det med exakt vad min impulskontroll försökte hindra mig från och rätt vad det var fann jag mig någonstans i USA i en borderline-trasig bil som dessutom fick äran att vara mitt hem för några nätter. Jag fann mig själv småprata med diverse Granolas (se förra inlägg för referens) med barfotaskor knaprandes på nötter som enda frukost inne på Wholefoods i Sedona och högst upp på berg som jag endast kunde föreställa mig i mina drömmar.

Men Thanksgiving-helgen tog sin början någon helt annan stans. Den började med en värdelös Turkey Trot, läs Skinklopp, på morgonen till Thanksgiving. Coach Keen har länge tyckt att jag skulle se till att skaffa nya löparskor, något som tar emot i min tajta så kallade budget. I brist på nya skor såg han därför till låta mig få en gratis startplats på Tucsons Turkey Trot, ett 5km terränglopp där ett par gratis skor var första pris, mot en konkurrens där jag borde vinna.

Alarmet var satt på 06:00 innan tävlingen som gick av stapeln kl 8. Jag hade varit sjuk en dryg vecka innan men hade haft tid nog att komma igång med träningen igen, så det borde inte vara några större besvär att ta mig runt ett kort ploj-lopp. Jag slog upp ögonen när det börjat ljusna, men inte till ljudet av någon väckarklocka. När jag tar upp min mobil är klockan 7:50. Det tar ett tag innan jag fattar att jag fuckat upp. Jag trycker i mig en banan, byter om och kör iväg dryga 15 min till Reid Park. Jag har fattat att jag kommer missa hela kalaset men tänker att jag iallafall får heja några kompisar imål. Väl framme är parken fylld av löpare ute på banan, men jag lyckas inse att det måste vara tjejernas lopp, som gick före killarnas. Med en gnista hopp försöker jag hitta parkering och springer mot målområdet. Jag lyckas anmäla mig i all hast, plocka ut nummerlapp och byta skor på en millisekund och lyckas få några minuters uppvärmning innan startskottet går.

Med bananen i halsen och en nyvaken kropp känns det som att vi springer alldeles för snabbt. Jag inser efter första kilometern att vi inte alls gör det men jag har ändå svårt att hänga med uppe i striden om skorna. Jag hinner tänka att det kanske kommer kännas bättre efter hand när jag faktiskt hunnit få lite uppvärmning under loppets första kilometrar men det känns istället bara sämre och sämre. Det känns töntigt att bryta ett plojlopp efter halvvägs så det blir istället bara en progressiv plåga. Ett nytt lågvattenmärke är satt när jag glider in på 17 minuter på 4:e plats med stora andningsbesvär. Det känns som att sjukdomen inte riktigt lämnat mig. Som lite referens så är det ganska tydligt att något är på tok i och med att jag sprungit 10 km på 31:50 på ett tempopass 3 veckor tidigare. Nåväl, sport är sport. Detta fick bli dagens kalkon, då jag inte firade Thanksgiving på något speciellt vis. Men jag blev istället inbjuden på lite kvällshäng hemma hos Robin och Tim från the Workout Group, med flera andra kända ansikten. Det blev ett trevligt knytkalas med lite drinkar och efterrätt ute till öppen eld.

Dagen efter ringde alarmet kl 6. Jag var lite äventyrslysten och packade ihop det nödvändiga och satte av norrut i svarta pärlan. Det kändes rätt att lämna stan efter att ha gjort bort mig på gårdagens lopp, precis som Ingebrigtsen skulle gjort. Dra iväg och hitta tillbaks till mig själv. Följa impulsen efter berg och vyer. Vid lunchtid efter att ha passerat ett krön bredde vyn ut sig. 180 graders sandstensformationer.

På med Hoka-tröjan, ryggan och trailskorna och bara upptäcka. Det kändes som att jag befann mig i Jurassic Park när de röda klipporna tornade upp sig över lövskogen nere i ravinerna. Längs stigen, dit solens ljus aldrig nådde var det kallt även om det var mitt på dagen. Doften av en krispig torr höstmorgon på Lång-DM sköljde över en. De röda klipporna lyste upp skogen som stora billboards. Men jag ville ju upp uppepå. Jag fann en stig upp mot toppen av Bear Mountain. Även om jag började mitt på dagen var det alltid en kamp mot klockan, innan solen skulle gå ner. Det var bara 4 km upp men längs en klippig, sparsamt markerad stig med 800 hm. För varje steg blev ljuset lägre och bergen finare och kameran åkte upp med allt kortare mellanrum. Men vilka vyer. Milda makter. Helvetttte.

Jag vann kapplöpningen mot solens sista strålar över ca 2,5 mil och lite över 1000hm precis. Lyckades få mig ett mål mat inne i Sedona innan jag körde tillbaks till samma lilla parkingsficka som fick agera hushåll för natten. Jag drev upp värmen till max i bilen på vägen ut och fick leva på den värmen resten av natten. Det var något poetiskt över att somna till Taylor Swifts bästa och en stjärnklar himmel någonstans i USA. Dock ett mindre poetiskt uppvaknande till att motorlampan och oljelampan lyste med sin närvaro så fort jag fick igång bilen morgonen efter. Det fick bli dagens första äventyr att lösa. Som nybliven bilägare var jag såklart helt ute och cyklade men lyckades bota det med en liter olja på närmsta mack.

Jag tvivlade länge om jag skulle våga ge mig ut på El Dorado Loop efter debaclet var löst. Frågan var om jag skulle vinna över solen än en gång. Jag var sugen på att springa en loop istället för tur-or-retur upp för ett berg som igår, problemet var bara att det totalt skulle röra sig om 32km inklusive några berg längs vägen utan att veta vad som väntade. Men det fick bli en chansning.

El Dorado Loop

Det blev ett äventyr. En tuff inledning med 600m stigning direkt för att sedan springa nerför lika långt och nästan plockan lika mycket igen. En smula nojjig när första 15km tog närmre 2h men som tur var gick det att springa på resten. I det stora hela väldigt njutbart ändå. Och ett achievment helt klart att lyckats ta slut på 2 pluppar på klockans batteri på ett pass. Klockan dog med ca 15 min hem till bilen.

Nu när barriären att resa långt med bilen är bruten är ju en stora frågan var det ska bära av nästa gång. Har lärt mig att bilen dricker/läcker olja men det verkar som att så länge en liter olja åker ner vid varje tankning är problemet så gott som ”löst”. Har också lärt mig att några timmar i bil går försvinnande snabbt i det här landet och att det definitivt är på vägarna man upplever USA som bäst. På återseende från någon annan cool plats i USA.

Allt gott,

Erik

En reaktion på ”Thanksgiving på hjul

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s