Jul på Hjul p.1

Efter att vägen varit rak och platt i dagar och år delade sig interstate-leden i två och var och en av dem tog sin egen väg upp, respektive ner, för den enormt uppförstorade grushögen. Vår till synes lilla Equinox, som försvann bland lastbilar och pick-up trucks, svängde av. Varför spelade ingen roll. På den lilla avstickaren rullade vi förbi ett uråldrigt towing center som huserade ålderdomshem/begravningsplats för fordon som inte varit intressanta nog av bli upphämtade de senaste 50 åren. Vidare fann vi ett hembyggt UFO på en släpkärra bakpå en fyrkantig, rostig Chevrolet. Några meter senare en avställd husbil med åtta golden retrievers kopplade till sig. Vid vägs ände några hundra meter vidare, ett hus som i det närmsta skulle kunna likna en väderkvarn utan vingar med skylten ”available for adoption” i ena fönsterrutan. Frågan var: var fan är vi?

Svaret var enkelt: Någonstans i USA.

Ihoppackade i en bil västerut, hela familjen. Tänka sig va. Måste tydligen varit snäll iår för att få uppleva den här julklappen. Det är ju nånting med att tillryggalägga mil i just USA. Se mittenlinjen av vägen försvinna under bilen genom öknen påväg mot en annan plats. En radiokanal spottar ur sig obegriplig information om amerikansk fotboll, en annan spelar bara countrymusik. Det är obegripligt att föreställa sig hur stort det här landet är, till och med för en familj om 5 som nu utforskat någon procent. Jag tror att vi i Sverige lever med en vanföreställning om att Sverige är betydligt större än vad det är. Om att folk i Norrland är galna som kan köra ett par timmar för att frysa på en annan plats och sedan åka hem. Det är sant att dom är galna men att de är uppslutna av hela det här landets befolkning tror jag vi gått miste om nånstans. Bara Kalifornien är ungefär lika stort (89%) som Sverige och vilket gör en ödmjuk direkt när man bilar genom USA. Ödemark finns.

Nåväl. Nåstans började väl allt och tack och lov var det i Tucson, där jag allt som oftast brukar befinna mig. Efter att familjen på något sätt förflyttat sig från Axelvold till Köpenhamn till LA till Phoenix, missat sista beställningen kaffe på McDonalds i Casa Grande, och slutligen kört två timmar ner till Tucson var de framme. Helskinnade och trasiga. De kommande dagarna gjorde jag mitt bästa för att visa upp min hemstad för ett gäng jetlaggade familjemedlemmar och jag tror ändå att jag gjorde ok ifrån mig, men det är i betraktarens ögon att bedöma. Jag gav dem en tur på universitetet och lärde dem en smula grekisk historia om skolans sororities och fraternities (alla som sett American Pie har en aning om vad detta är). För alla andra kan man säga att det är lite som nationer, som kör hemmafester med massa alkohol, mest för folk under 21 som inte kommer in på barer och som tar typ 20 000 kr per termin för att va med. En big deal verkar det som men inget som lockar mig.

Blev en sväng till ut i öknen på ökenmuseet som var allt annat än öken. Mycket coola djur och växter och stenar. Sen visade det ju sig att det var jul också. Svårt att komma ihåg. Det mest juliga vi fick uppleva var Winterhaven, ett kvarter som för 72:e året i rad svider om till vinterskrud varje jul i Tucson. Och med vinterskrud menas alltså iförd klassisk amerikansk, överdriven julbelysning. Rätt coolt får jag faktiskt medge och bra att fylla årets kvot av julstämning på något sätt.

Nåväl, Tucson i all ära men den stora grejen var ju egentligen att ta sig härifrån. Ut på vägarna och uppleva lite. Tidig morgon, sikte: Vista, CA. Interstate 8 raka vägen. Platt och rakt, ingen energi till spillo genom detta ödeland. Kan man spara in sekunder genom effektivt vägbygge gör man det. Då och då dök en liten människokoloni med trailers längs vägen för att sedan försvinna lika snabbt. Den berömda muren till vänster och inte mycket att se på en handfull mil till höger. Tills vi når Kalifornien. Klockan slår om en timma och bergen tornar upp sig. Jorden blir med ens bördig och landskapet beboligt. Bensinen dyrare och bilarna fler. Trailers blir till villor och öken blir till grönska desto närmre och närmre kusten vi kommer. Människorna blir både fler och rikare i takt med att varje truckstop passeras. Strax innan solen går ner kommer vi fram till den förtjusande Janet som vi ska bo hos under de kommande dagarna. Det räcker med att se huset för att fatta att det bor en intressant människa i huset.

Ja här slog vi rot ett par dagar. Janet som med ett helt livs erfarenhet gav oss en genomgång om allt vi någonsin ville veta. Och kanske lite till. Varje konstverk som hon gjort bad på en historia. I varje historia kunde ännu mer intressanta erfarenheter vävas in. Om att köra bil på 60-talet. Om vad det bästa man kan handla på Costco är. Om varför vi ska åka till Vegas. Om varför vi inte ska åka till Vegas. Lite av varje. Men helt klart väldigt kul och lärorikt att bo med en amerikan och få hands-on experience om hur det är att leva i det här landet, ur en amerikans synpunkt.

Jaha vad gör man nu i Kalifornien egentligen nu när man äntligen är här? Vetefan. Ett regnigt Kalifornien dessutom. Kan jag hantera regn efter ett halvår i solen?

To be continued.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s