Att mista en vän

I samband med upptäkten av detta land kom jag snabbt under fund med faktumet att bil är bra att ha här. I ett land vars infrastruktur skriker frihet och olja finns det inga rum för varken tåg eller buss. Eller jo lite rum finns det men ett taket är satt precis i linje med inkvoteringsminimum. Några busslinjer i några väderstreck. En och annan flixbuss mellan storstäderna i detta enorma land. En tågbana som delar landet i två. Ungefär så. Jag fick bli bilägare för mitt eget bästa. För att ha en chans.

Det är en process att skaffa sin första bil men vuxenpoängen väller iallafall in. Min Mazda, svart som korpen på Athena, med mil på nacken har varit en god vän under några månader. Röken bolmar ur avgasröret och jag låter alltid luftkonditioneringen cirkulera samma luft för att inte råka dö i förtid. En äkta trotjänare som gör sitt bästa men bra är den inte. Den duger för att ta mig korta distanser inom stadens gränser. Den duger för stunden.

Jag åker nästan alltid ensam vilket för tankarna bort från faktumet att passagerardörrarna knappt går att öppna. Men dagen till ära var jag inte ensam. Efter att min vän Jakob från Norge kommit på att han behövde en kostym pronto innan kvällen gav vi oss av på uppdrag. Mot den lokala dressmannen. Vi kom ungefär 15 minuter sen rullade den inte. Rätt odramatiskt faktiskt och tyvärr nästan en smula förväntat.

Min rumskompis Ryan kunde höra på radion om att Broadway var blockerad i östlig riktning medan jag och Jakob fick hjälp av några byggarbetare att putta bilen 100 meter längs Broadway in till närmsta parkering. Nu vällde vuxenpoängen in som bara den medan jag ringde både bärgare och mekaniker och en halvtimme senare stod den svarta pärlan snyggt parkerad inne hos Tony’s Automotive. Tony själv var en riktig lirare och det märktes på han permanent svärtade händer att han kunde bilar. Mitt i olyckan medan jag och Jakob väntade på att Tony fixade allt pappersarbete fick vi syn på oasen inne på hans dunkla kontor. Längs väggarna fanns bilder och souvenirer från lite varstans blandat med döskallar och allt hade en känsla av att vi befann oss någonstans där nån skulle kunna bli mördad i Breaking Bad. Men det var mycket bättre än så. Vi såg den äldsta läskautomaten som fortfarande kunde se fungerande ut. Automaten var så pass utdaterad att den inte alls var påverkad av dagens inflation och 50 cent för en cola var för bra för att vara sant.

Jag ryckte fram en endollarsedel ur plånboken och testade lyckan. Den gick ungefär halvvägs in. Sen slutade den ta mina pengar. Jag hade tänkt mig något helt annat när jag tänkte att läsken kostade en halv dollar. Med lite viljestyrka lyckades jag få ut sedeln och testade med en något fräschare. Vi skådade magi när maskinen sakta matade in sedeln och snart dunkade det när två burkar i botten.

På något sätt var det som att allt var förlåtet helt plötsligt. Det kändes som att denna lilla handlingen av den yttre världen liksom gjorde att vi var plus minus noll helt plötsligt. En bil mot en burk. En deal som vi tog emot med glädje. Helskinnade och lyckliga över en kall läsk i sommarvärmen. Dumt att klaga. Ryan kom och hämtade hem oss i säkerhet. Jakob fick dessutom aldrig tag på en kostym och sparade några spänn på det. Bra dag. Nu var det bara att invänta domen från Tony. To be continued.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s