Den sista resan

Jag tog god tid på mig att ringa Tony om bilen. Inte för att jag inte ville ha den tillbaka utan för att va säker på att ha råd med vad det nu var som var fel på den. Men den 25e var det dags. Det var inga större problem och för en tusing kunde jag få tillbaka kärran i så gott som nyskick, nåja, motorlampan lyste iallafall inte. Hade jag vetat detta hade jag säkert gjort det tidigare men det fanns ingen tid att spilla på ånger. Nu gällde det att se vad bilen gick för.

Efter att ha ånjutit Arizona Wildcats exemplariska vinst i sista hemmamatchen för att dels säkra sin säsongslånga streak på hemmavinster och seger i sin conference innan play-offs började blev det ett första test. En runda runt stan med solnedgången i ansiktet. En fröjd även för en som har ett helt bortkopplat motorintresse att kunna köra utan att riskera att motorn dör vid alla stadens rödljus. Den kanske har en smula liv kvar i sig.

En tanke sköjde över mig nu när spring break närmade sig. Det kanske är dags för den sista resan. Lediga dagar och en fungerande bil var allt jag behövde för att få mig ur dörren.

På lördag morgon under spring break ringde klockan tidigt. Jag packade med mig ungefär allt jag äger av värde in i bilen. Kläder för alla klimat. Täcke och kudde. All mat som ändå skulle bli dålig om jag lämnade kvar den och gav mig av. Min plan var grov. Upp mot Vegas, över Death Valley in i Kalifornien och ner till San Diego. Planen var att landa där på torsdag och linka upp med Ryan, Maggie och Abby där där vi hade några dagars airbnb på beachen. Sen hem. Kunde nog bli bra. Men hade alltid i tankarna att vända hem om bilen skulle krångla. Vi får se helt enkelt.

Bilen rullade. Första stoppet blev en surrealistisk upplevelse på en Circle K i utkanten av stan. Jag åt mjölk och flingor på parkeringsplatsen och skulle snabbt in och nyttja vid-behov-rummet. Efter några minuter bankade det på toadörren och jag väcktes ur mitt scrollande av att en i personalen ropade att jag hade 5 sekunder på mig att komma ut annars skulle hon ringa polisen. Jahapp. Jag kom ut och möttes av orden att jag skulle lämna platsen omedelbart. Jag som hade tänkt köpa kaffe också. Aja. Gick ut och körde iväg. Anledningen var nog såpass simpel att hon trodde att jag sköt heroin och att jag förmodligen sett en aning hemlös ut när jag åt mjölk och fingor på parkeringen. Fair ändå. Säger nog en del om området. Men fan, ser jag så hemlös ut??

Kontrasternas kontrast mötte jag i Wikieup halvvägs mellan Phoenix och Vegas. En Chevronmack mitt i öknen i stort sett. Jag kom ut för att köpa den där koppen kaffe och köpa olja till min oljeslukande bil. Det tog ungefär 10 sekunder och ett ”how’s it going?” till bilgrannen innan han och hans flickvän gladeligen gav över en hel dunk olja. Och när de ändå höll på gav de gladeligen över en stor burk pulverkaffe som de inte behövde och 5st energibars och var supertrevliga. De gav dessutom sitt nummer till mig och sa att jag kunde ringa dom om något skulle krångla längs vägen. Overkligt. Nästan lika overkligt var det dessutom när jag gick in på själva bensinmacken. Jag gav över den där koppen kaffe till kassörskan.

-Oh, just this one? It’s on the house.

Inte orden jag förväntat mig på en underbemannad bensinmack mitt i öknen. Allt jag tidigare varit med om var förlåtet. Surrealistiskt att det kan vara sån stor skillnad på ett gäng mil. Otroligt.

Fylld med energi bar resan vidare. Bilen rullade fortsatt väl så fanns ingen anledning att vända. Let’s do this.

Några timmar senare var jag vid Hooverdammen. Motorlampan började göra mig sällskap. En riktig håll-käften damm. Motorlampan var väl förväntad men lite orolig han jag bli. Tog natt vid Lake Mead, den konstgjorda skön som fördämningen gjort upphov till. Otroligt fin plats, dock en av de få platsena i det här landet jag redan varit på men det fick va. Otrolig solnedgång.

Den skriker Håll Käften

Dagen var dock inte helt slut än. Hann med att bli stoppad av polisen för första gången dessutom. Vuxenpoängen trillar in. Blev stoppad för speeding när jag körde upp mot Boulder city som var precis runt hörnet för att köpa snabbmat. Det blev dock ingen lång historia. Han kunde se rakt in i de oskyldiga svenska ögonen och fattade att jag blott var en dum utlänning. Det var nog mest för att se om jag påverkad. Blev bara lämnad med orden att ta det lugnt i fortsättningen och att ha mina papper i ordning till nästa gång. I’ll take it.

Nåväl. Mätt och belåten. En dag i bil till ända. Dosade av i bilen på campingplatsen till tonerna av så kallad bra musik och sa godnatt för den här dagen. To be continued.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s