Den sista resan pt2 – dygnet

Att fånga dagen gick inte helt utan oro. Ända sen jag satten mig i bilen snurrade tankarna i huvudet huruvida jag skulle vända hemåt eller fortsätta. Jag ringde och pratade med mekaniker-Tony flera gånger och fick bilens diagnostik scannad på en lokal O´reilleys. Tony trodde att det borde vara lugnt så länge jag hade olja med mig att fylla på med med jämna mellanrum. Det var nog sparken i baken jag behövde för att fortsätta färden. Det kändes ju trist att vända tillbaka så nu fick det bli en chansning. Satte kurs västerut och brände genom Las Vegas och rakt ut i Nevadaöknen. Lite hög på äventyr och bra musik gick resan bra. Utan oro missade jag sista bensinmacken innan öknen bredde ut sig mil efter mil. En gnutta oro gjorde sig påmind när bensinlampan började lysa utan minsta tecken på civilisation i sikte. Men det borde väl gå.

sista macken :((

Efter 20 mil utan civilisation skymtade jag oasen. Till sist efter att bensinlampan lyst senaste halvtimmen genom öknen. En mack. Rullade in. Tankade fullt. Men nu startade inte bilen. Jahapp. Hällde i den oljan jag hade med mig och allt var som tur var susen igen. Tog Ryans råd och köpte på mig så mycket olja plånboken tillät och fyllde ytterligare, för att va säker. Kanske var ett misstag att fylla på mer men så mycket olja som den här kärran slukar borde det inte vara något problem. Nivåerna var inom ramen för normalt men tänkte att jag borde kolla igen vid nästa stopp, en knapp halvtimme bort. Ut på vägen igen.

Bilen gick bra men kastades runt i vindarna. Trodde jag. Tills punkten när jag inså att bilen inte alls vibrerade av kastvindarna utan att problemet var mycket mer internt än så. Allt gick snabbt och odramatiskt och bilen tackade för sig utan större förvarning. Alla mätare gick till noll. Jag fick styra den till sidan. Hade hållt mig lugn under hela resan men tillät mig här en 5 sekunders period utav ”Helvetttte!!”. Upp med huven men inte mycket att göra när bilen knappt svarade när jag vred om nyckeln. Och där stod jag. Längs en rak väg i en död öken utan tecken på civilisation åt något håll. Bara berg i fjärran.

Som tur var, var ödsligheten till synes större än den var i verkligheten. Bara 8 kilometer bort låg närmsta samhälle, Beatty, NV med en befolkning på 1000 pers, den första byn sen de 2 timmarna från Las Vegas. En smula förskonad från det som kanske hade varit att vara lämnad åt öknen så fick jag tag på John, den enda mekanikern i hela Beatty. Efter 20 min var han vid min sida och kunde ge domen om bilen. Hans råd till mig var att åka med honom in till byn och förhoppningsvis få en lift till Vegas. Bilen, var bara att lämna i öknen, motorn var totalkvaddad vid det här laget och det fanns inget att göra med den annat än att låta den bli kvar.

John var runt 70 år, hade denim som klädde hela hans kropp och rökte i bilen, precis bilden av en hjälte till människa som hämtar upp en vilsen själ i öknen. Han droppade av mig på bensinmacken med tillhörande casino i mitten av Beatty och önskade mig lycka till. Vid det här laget kände jag att allting skulle bli bra och mest skonad att jag tagit mig ända hit. Klockan var bara 12 och det fanns gott om tid att försöka lösa en resa till Las Vegas och lyckas ta mig vidare därifrån. Jag testade lyckan genom att prata med alla som stannade och tankade. De flesta var väldigt förstående och trevliga men skulle åt motsatt håll, ut i Death Valley där min plan också var att dra från början. Härifrån fanns det bara tre riktningar man kunde åka. Ut i Death Valley, Norrut till Reno 5 timmar bort eller 2 timmar österut till Las Vegas. Mina ambitioner gick i vågor men ju längre tiden gick och ju närmre det började närma sig solnedgång började det se mörkare och mörkare ut. Jag gick runt och frågade var folk skulle men allt som oftast utan större lycka. De flesta var barnfamiljer i fullpackade bilar, folk som jag var mer rädda för att åka med än vad dom var för mig eller motoriserade ungdomar som drev runt och drack energidryck.

Vi det här laget började jag lära känna personalen inne på macken och jag gav dem hela min historia såhär långt. Två av dom skjutsade ut mig till min bil och hjälpte mig packa ihop alla mina grejer. Det kändes som en riktig crime scene när vi tog allt av värde ur bilen för att sist rycka alla papper inklusive nummerplåten på bilen för att radera alla spår av att bilen en gång tillhört mig. Den tillhör öknen nu. Mannen som skjutsade ut mig berättade att det var såhär han hamnade här. Han var också på roadtrip som mig och bilen gick sönder. Det slutade med att han skaffade ett jobb här och blev kvar. Det var två år sedan nu och nu var han rotad här. Jag kände för varje sekund som gick att jag började förvandlas till honom. Jag satt inne på macken och sneglade över mot deras lilla Subway som hade en karrtongskylt med orden ”we’re hiring” i svart tusch oftare och oftare. Det började likna en kamp om överlevnad mer och mer, för döden hade fan varit att bli kvar här.

Jag fick reda på att det går en buss genom byn mot Vegas klockan 8:35 pm och hade det som en back up i huvudet om jag inte skulle fixa en ride. Tills jag ringde bussbolaget och de berättade att bussen var fullbokad och att nästa buss gick på onsdag (detta var en söndag). Det började likna skarpt läge mer och mer. När jag tänkte efter så lägger jag hellre pengar på att lyckas ta mig härifrån än på ett boende för natten och skrev en skylt med orden ”Going to Vegas? I’ll give you $100” och hoppades på det bästa. Kunde jag bara ta mig till Vegas skulle saker se bättre ut med ens, där finns iallafall fler alternativ än buss på ondag eller döden. Ryan hade erbjudit sig att kunna köra och hämta mig där, 6 timmar bort, ifall allt skulle gå åt helvete. Så himla fint. Fick lägga alla mina kort på det.

När döden började krypa närmre och närmre uppenbarade sig gänget med motoriserade ungdomar jag träffat några timmar tidigare. Det dom sysselsatte sig med var i stort sett att köra runt i en mustang, dricka energidryck och puffa bloss på sin vape till tonerna av hög musik. Hälsade på dem än en gång och la fram mitt erbjudande. $150 till flygplatsen i Las Vegas, frågetecken. Grabbarna ryckte på axlarna och sa: hoppa in. De hade ändå inget bättre för sig. Härifrån gick det undan. 140 km/h i snitt hela vägen längs samma ensliga väg jag kommit från, nu i beckmörker. Här nånstans insåg jag vad jag lyckades undkomma. Mörker tätare än jag nånsin sett förut, längs en väg där bara vägpirater skulle stanna. Nån gud vet jag inte om det finns men välsignad var jag. Mörkret fortsatte ända tills det bröts av utav ett hav av ljus. Las Vegas. Storartat om natten. Jag blev avsläppt vid inrikesterminalen och clearade min del av avtalet med några andelar cash och några delar ägodelar som inte skulle komma med på flyget. Äntligen fri från mörkret. Äntligen möjligheter att ta mig härifrån.

Men mina möjligheterna var inte vad jag trodde. Inga flyg till varken Tucson eller Phoenix närmsta dygnet. Köpte en biljett till San Diego kl 06 följande morgon från flygplatsreceptionen. Perfekt. Spenderade en natt på min resväska på terminalen. Träffade unikumet Billy Star, bartender som bott på Hawaii senaste månaden som nu åkte tillbaka för att ordna upp en rättstvist med exfrun på fastlandet. 50% plågad själ, 50% lever livet. Ett trevligt sällskap och kul att ha någon att utbyta historier med.

klockan är half past dead

Jag tror jag sov under hela flygresan inklusive start och landning. Jag hade under det senaste dygnet ungefär sovit 1,5 timme och fått i mig en halv footlong från Subway i Beatty, en gratisglasskula från macken, två brödskivor och två klunkar vodka från Billy Stars medhavda plastflaska. När överlevnadsinstikterna kickar in så var varken hunger eller trötthet närvarande. Men här nånstans började verkligheten komma ikapp mig. Här nånstans klev jag ut i paradiset. Morgonsolen torkade upp daggen i ett nyvaket San Diego. I ett försök att ta bussen raka vägen till stranden åkte jag åt fel håll. Gjorde om och gjorde rätt tills jag tillslut landade där, dit jag ville. En plats att vila. La mer. En del av mig ville ut i vattnet och tvätta av mig det senaste dygnets bekymmer. En något större del ville sova. Krachlandade på min väska. Ridå.

la mer

Jag vaknade av att jag blir skakad i foten. Att bli ruskad är aldrig ett skönt sätt att bli väckt på men min reaktion var den motsatta. Ett stort leende blev den omedelbara reflexen. Min vän Kayla, en av mina första vänner här i staterna som var i San Diego med sina föräldrar hade hittat mig på snapkartan och helt sonika rullat upp och hittat mig. Och där låg jag och smälte in bland de hemlösa på stranden. Från att ha varit på flykt från mörkret och döden det senaste dygnet var det här allt jag önskade. Tryggheten av människor runt omkring mig. Känslan av att jag klarade mig ur den här knipan. Lyckan av att ordentliga människor plockar upp det långsamt sjunkade vraket som varit mig det senaste dygnet. Friheten att inte behöva leva kånkandes på allt jag äger minus det jag lämnade i öknen. Att ha föräldrar omkring mig som gladeligen tar mig under deras vingar. Lättnaden av att allt är bra.

Fortsättning följer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s