Den sista resan pt2 – dygnet

Att fånga dagen gick inte helt utan oro. Ända sen jag satten mig i bilen snurrade tankarna i huvudet huruvida jag skulle vända hemåt eller fortsätta. Jag ringde och pratade med mekaniker-Tony flera gånger och fick bilens diagnostik scannad på en lokal O´reilleys. Tony trodde att det borde vara lugnt så länge jag hade olja med mig att fylla på med med jämna mellanrum. Det var nog sparken i baken jag behövde för att fortsätta färden. Det kändes ju trist att vända tillbaka så nu fick det bli en chansning. Satte kurs västerut och brände genom Las Vegas och rakt ut i Nevadaöknen. Lite hög på äventyr och bra musik gick resan bra. Utan oro missade jag sista bensinmacken innan öknen bredde ut sig mil efter mil. En gnutta oro gjorde sig påmind när bensinlampan började lysa utan minsta tecken på civilisation i sikte. Men det borde väl gå.

sista macken :((

Efter 20 mil utan civilisation skymtade jag oasen. Till sist efter att bensinlampan lyst senaste halvtimmen genom öknen. En mack. Rullade in. Tankade fullt. Men nu startade inte bilen. Jahapp. Hällde i den oljan jag hade med mig och allt var som tur var susen igen. Tog Ryans råd och köpte på mig så mycket olja plånboken tillät och fyllde ytterligare, för att va säker. Kanske var ett misstag att fylla på mer men så mycket olja som den här kärran slukar borde det inte vara något problem. Nivåerna var inom ramen för normalt men tänkte att jag borde kolla igen vid nästa stopp, en knapp halvtimme bort. Ut på vägen igen.

Bilen gick bra men kastades runt i vindarna. Trodde jag. Tills punkten när jag inså att bilen inte alls vibrerade av kastvindarna utan att problemet var mycket mer internt än så. Allt gick snabbt och odramatiskt och bilen tackade för sig utan större förvarning. Alla mätare gick till noll. Jag fick styra den till sidan. Hade hållt mig lugn under hela resan men tillät mig här en 5 sekunders period utav ”Helvetttte!!”. Upp med huven men inte mycket att göra när bilen knappt svarade när jag vred om nyckeln. Och där stod jag. Längs en rak väg i en död öken utan tecken på civilisation åt något håll. Bara berg i fjärran.

Som tur var, var ödsligheten till synes större än den var i verkligheten. Bara 8 kilometer bort låg närmsta samhälle, Beatty, NV med en befolkning på 1000 pers, den första byn sen de 2 timmarna från Las Vegas. En smula förskonad från det som kanske hade varit att vara lämnad åt öknen så fick jag tag på John, den enda mekanikern i hela Beatty. Efter 20 min var han vid min sida och kunde ge domen om bilen. Hans råd till mig var att åka med honom in till byn och förhoppningsvis få en lift till Vegas. Bilen, var bara att lämna i öknen, motorn var totalkvaddad vid det här laget och det fanns inget att göra med den annat än att låta den bli kvar.

John var runt 70 år, hade denim som klädde hela hans kropp och rökte i bilen, precis bilden av en hjälte till människa som hämtar upp en vilsen själ i öknen. Han droppade av mig på bensinmacken med tillhörande casino i mitten av Beatty och önskade mig lycka till. Vid det här laget kände jag att allting skulle bli bra och mest skonad att jag tagit mig ända hit. Klockan var bara 12 och det fanns gott om tid att försöka lösa en resa till Las Vegas och lyckas ta mig vidare därifrån. Jag testade lyckan genom att prata med alla som stannade och tankade. De flesta var väldigt förstående och trevliga men skulle åt motsatt håll, ut i Death Valley där min plan också var att dra från början. Härifrån fanns det bara tre riktningar man kunde åka. Ut i Death Valley, Norrut till Reno 5 timmar bort eller 2 timmar österut till Las Vegas. Mina ambitioner gick i vågor men ju längre tiden gick och ju närmre det började närma sig solnedgång började det se mörkare och mörkare ut. Jag gick runt och frågade var folk skulle men allt som oftast utan större lycka. De flesta var barnfamiljer i fullpackade bilar, folk som jag var mer rädda för att åka med än vad dom var för mig eller motoriserade ungdomar som drev runt och drack energidryck.

Vi det här laget började jag lära känna personalen inne på macken och jag gav dem hela min historia såhär långt. Två av dom skjutsade ut mig till min bil och hjälpte mig packa ihop alla mina grejer. Det kändes som en riktig crime scene när vi tog allt av värde ur bilen för att sist rycka alla papper inklusive nummerplåten på bilen för att radera alla spår av att bilen en gång tillhört mig. Den tillhör öknen nu. Mannen som skjutsade ut mig berättade att det var såhär han hamnade här. Han var också på roadtrip som mig och bilen gick sönder. Det slutade med att han skaffade ett jobb här och blev kvar. Det var två år sedan nu och nu var han rotad här. Jag kände för varje sekund som gick att jag började förvandlas till honom. Jag satt inne på macken och sneglade över mot deras lilla Subway som hade en karrtongskylt med orden ”we’re hiring” i svart tusch oftare och oftare. Det började likna en kamp om överlevnad mer och mer, för döden hade fan varit att bli kvar här.

Jag fick reda på att det går en buss genom byn mot Vegas klockan 8:35 pm och hade det som en back up i huvudet om jag inte skulle fixa en ride. Tills jag ringde bussbolaget och de berättade att bussen var fullbokad och att nästa buss gick på onsdag (detta var en söndag). Det började likna skarpt läge mer och mer. När jag tänkte efter så lägger jag hellre pengar på att lyckas ta mig härifrån än på ett boende för natten och skrev en skylt med orden ”Going to Vegas? I’ll give you $100” och hoppades på det bästa. Kunde jag bara ta mig till Vegas skulle saker se bättre ut med ens, där finns iallafall fler alternativ än buss på ondag eller döden. Ryan hade erbjudit sig att kunna köra och hämta mig där, 6 timmar bort, ifall allt skulle gå åt helvete. Så himla fint. Fick lägga alla mina kort på det.

När döden började krypa närmre och närmre uppenbarade sig gänget med motoriserade ungdomar jag träffat några timmar tidigare. Det dom sysselsatte sig med var i stort sett att köra runt i en mustang, dricka energidryck och puffa bloss på sin vape till tonerna av hög musik. Hälsade på dem än en gång och la fram mitt erbjudande. $150 till flygplatsen i Las Vegas, frågetecken. Grabbarna ryckte på axlarna och sa: hoppa in. De hade ändå inget bättre för sig. Härifrån gick det undan. 140 km/h i snitt hela vägen längs samma ensliga väg jag kommit från, nu i beckmörker. Här nånstans insåg jag vad jag lyckades undkomma. Mörker tätare än jag nånsin sett förut, längs en väg där bara vägpirater skulle stanna. Nån gud vet jag inte om det finns men välsignad var jag. Mörkret fortsatte ända tills det bröts av utav ett hav av ljus. Las Vegas. Storartat om natten. Jag blev avsläppt vid inrikesterminalen och clearade min del av avtalet med några andelar cash och några delar ägodelar som inte skulle komma med på flyget. Äntligen fri från mörkret. Äntligen möjligheter att ta mig härifrån.

Men mina möjligheterna var inte vad jag trodde. Inga flyg till varken Tucson eller Phoenix närmsta dygnet. Köpte en biljett till San Diego kl 06 följande morgon från flygplatsreceptionen. Perfekt. Spenderade en natt på min resväska på terminalen. Träffade unikumet Billy Star, bartender som bott på Hawaii senaste månaden som nu åkte tillbaka för att ordna upp en rättstvist med exfrun på fastlandet. 50% plågad själ, 50% lever livet. Ett trevligt sällskap och kul att ha någon att utbyta historier med.

klockan är half past dead

Jag tror jag sov under hela flygresan inklusive start och landning. Jag hade under det senaste dygnet ungefär sovit 1,5 timme och fått i mig en halv footlong från Subway i Beatty, en gratisglasskula från macken, två brödskivor och två klunkar vodka från Billy Stars medhavda plastflaska. När överlevnadsinstikterna kickar in så var varken hunger eller trötthet närvarande. Men här nånstans började verkligheten komma ikapp mig. Här nånstans klev jag ut i paradiset. Morgonsolen torkade upp daggen i ett nyvaket San Diego. I ett försök att ta bussen raka vägen till stranden åkte jag åt fel håll. Gjorde om och gjorde rätt tills jag tillslut landade där, dit jag ville. En plats att vila. La mer. En del av mig ville ut i vattnet och tvätta av mig det senaste dygnets bekymmer. En något större del ville sova. Krachlandade på min väska. Ridå.

la mer

Jag vaknade av att jag blir skakad i foten. Att bli ruskad är aldrig ett skönt sätt att bli väckt på men min reaktion var den motsatta. Ett stort leende blev den omedelbara reflexen. Min vän Kayla, en av mina första vänner här i staterna som var i San Diego med sina föräldrar hade hittat mig på snapkartan och helt sonika rullat upp och hittat mig. Och där låg jag och smälte in bland de hemlösa på stranden. Från att ha varit på flykt från mörkret och döden det senaste dygnet var det här allt jag önskade. Tryggheten av människor runt omkring mig. Känslan av att jag klarade mig ur den här knipan. Lyckan av att ordentliga människor plockar upp det långsamt sjunkade vraket som varit mig det senaste dygnet. Friheten att inte behöva leva kånkandes på allt jag äger minus det jag lämnade i öknen. Att ha föräldrar omkring mig som gladeligen tar mig under deras vingar. Lättnaden av att allt är bra.

Fortsättning följer

Den sista resan

Jag tog god tid på mig att ringa Tony om bilen. Inte för att jag inte ville ha den tillbaka utan för att va säker på att ha råd med vad det nu var som var fel på den. Men den 25e var det dags. Det var inga större problem och för en tusing kunde jag få tillbaka kärran i så gott som nyskick, nåja, motorlampan lyste iallafall inte. Hade jag vetat detta hade jag säkert gjort det tidigare men det fanns ingen tid att spilla på ånger. Nu gällde det att se vad bilen gick för.

Efter att ha ånjutit Arizona Wildcats exemplariska vinst i sista hemmamatchen för att dels säkra sin säsongslånga streak på hemmavinster och seger i sin conference innan play-offs började blev det ett första test. En runda runt stan med solnedgången i ansiktet. En fröjd även för en som har ett helt bortkopplat motorintresse att kunna köra utan att riskera att motorn dör vid alla stadens rödljus. Den kanske har en smula liv kvar i sig.

En tanke sköjde över mig nu när spring break närmade sig. Det kanske är dags för den sista resan. Lediga dagar och en fungerande bil var allt jag behövde för att få mig ur dörren.

På lördag morgon under spring break ringde klockan tidigt. Jag packade med mig ungefär allt jag äger av värde in i bilen. Kläder för alla klimat. Täcke och kudde. All mat som ändå skulle bli dålig om jag lämnade kvar den och gav mig av. Min plan var grov. Upp mot Vegas, över Death Valley in i Kalifornien och ner till San Diego. Planen var att landa där på torsdag och linka upp med Ryan, Maggie och Abby där där vi hade några dagars airbnb på beachen. Sen hem. Kunde nog bli bra. Men hade alltid i tankarna att vända hem om bilen skulle krångla. Vi får se helt enkelt.

Bilen rullade. Första stoppet blev en surrealistisk upplevelse på en Circle K i utkanten av stan. Jag åt mjölk och flingor på parkeringsplatsen och skulle snabbt in och nyttja vid-behov-rummet. Efter några minuter bankade det på toadörren och jag väcktes ur mitt scrollande av att en i personalen ropade att jag hade 5 sekunder på mig att komma ut annars skulle hon ringa polisen. Jahapp. Jag kom ut och möttes av orden att jag skulle lämna platsen omedelbart. Jag som hade tänkt köpa kaffe också. Aja. Gick ut och körde iväg. Anledningen var nog såpass simpel att hon trodde att jag sköt heroin och att jag förmodligen sett en aning hemlös ut när jag åt mjölk och fingor på parkeringen. Fair ändå. Säger nog en del om området. Men fan, ser jag så hemlös ut??

Kontrasternas kontrast mötte jag i Wikieup halvvägs mellan Phoenix och Vegas. En Chevronmack mitt i öknen i stort sett. Jag kom ut för att köpa den där koppen kaffe och köpa olja till min oljeslukande bil. Det tog ungefär 10 sekunder och ett ”how’s it going?” till bilgrannen innan han och hans flickvän gladeligen gav över en hel dunk olja. Och när de ändå höll på gav de gladeligen över en stor burk pulverkaffe som de inte behövde och 5st energibars och var supertrevliga. De gav dessutom sitt nummer till mig och sa att jag kunde ringa dom om något skulle krångla längs vägen. Overkligt. Nästan lika overkligt var det dessutom när jag gick in på själva bensinmacken. Jag gav över den där koppen kaffe till kassörskan.

-Oh, just this one? It’s on the house.

Inte orden jag förväntat mig på en underbemannad bensinmack mitt i öknen. Allt jag tidigare varit med om var förlåtet. Surrealistiskt att det kan vara sån stor skillnad på ett gäng mil. Otroligt.

Fylld med energi bar resan vidare. Bilen rullade fortsatt väl så fanns ingen anledning att vända. Let’s do this.

Några timmar senare var jag vid Hooverdammen. Motorlampan började göra mig sällskap. En riktig håll-käften damm. Motorlampan var väl förväntad men lite orolig han jag bli. Tog natt vid Lake Mead, den konstgjorda skön som fördämningen gjort upphov till. Otroligt fin plats, dock en av de få platsena i det här landet jag redan varit på men det fick va. Otrolig solnedgång.

Den skriker Håll Käften

Dagen var dock inte helt slut än. Hann med att bli stoppad av polisen för första gången dessutom. Vuxenpoängen trillar in. Blev stoppad för speeding när jag körde upp mot Boulder city som var precis runt hörnet för att köpa snabbmat. Det blev dock ingen lång historia. Han kunde se rakt in i de oskyldiga svenska ögonen och fattade att jag blott var en dum utlänning. Det var nog mest för att se om jag påverkad. Blev bara lämnad med orden att ta det lugnt i fortsättningen och att ha mina papper i ordning till nästa gång. I’ll take it.

Nåväl. Mätt och belåten. En dag i bil till ända. Dosade av i bilen på campingplatsen till tonerna av så kallad bra musik och sa godnatt för den här dagen. To be continued.

Att mista en vän

I samband med upptäkten av detta land kom jag snabbt under fund med faktumet att bil är bra att ha här. I ett land vars infrastruktur skriker frihet och olja finns det inga rum för varken tåg eller buss. Eller jo lite rum finns det men ett taket är satt precis i linje med inkvoteringsminimum. Några busslinjer i några väderstreck. En och annan flixbuss mellan storstäderna i detta enorma land. En tågbana som delar landet i två. Ungefär så. Jag fick bli bilägare för mitt eget bästa. För att ha en chans.

Det är en process att skaffa sin första bil men vuxenpoängen väller iallafall in. Min Mazda, svart som korpen på Athena, med mil på nacken har varit en god vän under några månader. Röken bolmar ur avgasröret och jag låter alltid luftkonditioneringen cirkulera samma luft för att inte råka dö i förtid. En äkta trotjänare som gör sitt bästa men bra är den inte. Den duger för att ta mig korta distanser inom stadens gränser. Den duger för stunden.

Jag åker nästan alltid ensam vilket för tankarna bort från faktumet att passagerardörrarna knappt går att öppna. Men dagen till ära var jag inte ensam. Efter att min vän Jakob från Norge kommit på att han behövde en kostym pronto innan kvällen gav vi oss av på uppdrag. Mot den lokala dressmannen. Vi kom ungefär 15 minuter sen rullade den inte. Rätt odramatiskt faktiskt och tyvärr nästan en smula förväntat.

Min rumskompis Ryan kunde höra på radion om att Broadway var blockerad i östlig riktning medan jag och Jakob fick hjälp av några byggarbetare att putta bilen 100 meter längs Broadway in till närmsta parkering. Nu vällde vuxenpoängen in som bara den medan jag ringde både bärgare och mekaniker och en halvtimme senare stod den svarta pärlan snyggt parkerad inne hos Tony’s Automotive. Tony själv var en riktig lirare och det märktes på han permanent svärtade händer att han kunde bilar. Mitt i olyckan medan jag och Jakob väntade på att Tony fixade allt pappersarbete fick vi syn på oasen inne på hans dunkla kontor. Längs väggarna fanns bilder och souvenirer från lite varstans blandat med döskallar och allt hade en känsla av att vi befann oss någonstans där nån skulle kunna bli mördad i Breaking Bad. Men det var mycket bättre än så. Vi såg den äldsta läskautomaten som fortfarande kunde se fungerande ut. Automaten var så pass utdaterad att den inte alls var påverkad av dagens inflation och 50 cent för en cola var för bra för att vara sant.

Jag ryckte fram en endollarsedel ur plånboken och testade lyckan. Den gick ungefär halvvägs in. Sen slutade den ta mina pengar. Jag hade tänkt mig något helt annat när jag tänkte att läsken kostade en halv dollar. Med lite viljestyrka lyckades jag få ut sedeln och testade med en något fräschare. Vi skådade magi när maskinen sakta matade in sedeln och snart dunkade det när två burkar i botten.

På något sätt var det som att allt var förlåtet helt plötsligt. Det kändes som att denna lilla handlingen av den yttre världen liksom gjorde att vi var plus minus noll helt plötsligt. En bil mot en burk. En deal som vi tog emot med glädje. Helskinnade och lyckliga över en kall läsk i sommarvärmen. Dumt att klaga. Ryan kom och hämtade hem oss i säkerhet. Jakob fick dessutom aldrig tag på en kostym och sparade några spänn på det. Bra dag. Nu var det bara att invänta domen från Tony. To be continued.

Jul på hjul p.4 Vortexen

Titelspåret till mitt liv

Grand Canyon har man sett redan när man först kommit i kontakt med kanten. Efter några timmar stirrandes på den finaste tavlan i världen har man definitivt sett den. Efter vi sett allt med med egna ögon rullade bilen iväg igen. Söderut. Bort från snön, ner till liv. Till Vortexen. Till Sedona.

Vortex? Såhär skriver VisitSedona:

”Beneath the endless beauty beats a healing heart. Sedona has long been regarded as a place both sacred and powerful. It is a cathedral without walls. It is Stonehenge not yet assembled. People travel from all across the globe to experience the mysterious cosmic forces that are said to emanate from the red rocks. They come in search of the vortexes.  Visitors Center handout – What is a Vortex?
 
What is a vortex? Sedona vortexes (the proper grammatical form ‘vortices’ is rarely used) are thought to be swirling centers of energy that are conducive to healing, meditation and self-exploration. These are places where the earth seems especially alive with energy. Many people feel inspired, recharged or uplifted after visiting a vortex.”

Jajemen. Raka spåret ner till hokuspokusens huvudstad var vi på väg. Även om vi själva inte är tillräckligt down-to-earth för att förstå riktigt vad det handlar om kunde man ändå fatta ett uns av vad de menar när de röda sandstenskatedralerna tornade upp sig i alla väderstreck. Nån Gud vet jag inte om det finns men oavsett så är det himla trevligt att sånna här platser liksom bara får finnas till lite här och var. Det gör livet rätt vackert emellanåt.

Ett vykort

Det är ett nöje att få strosa runder här. Vortexens energi drar till sig alla möjliga typer av knäppgökar och granolas som på ett härligt sätt passar in här. Gatorna pryds av butiker som säljer healing-kristaller, yogastudios och säkert en hel del ställen där man kan köpa gräs. Förutom det hittar man löpare, klättrare och mountainbike cyklister här och var vilket balanserar upp galenskaperna en smula och gör det hela till en enda stor rätt härlig blandning.

Ja vad gör man här då. Ja, skulle man va en av de tidigare nämnda knäppgökarna verkar det vara ett ypperligt ställe att hitta sig själv, leva nära naturen och träffa likasinnade. För oss vanliga dödliga då?

Då ser man sig omkring.

Det är svårt att beskriva vyerna på ett värdigt sätt när till och med kameran sviker en i att försöka återge vad man kan se här. Ett slags paradis. Det enda resmålet jag besökt två gånger här och tanken är inte att det kommer att bli den sista.

För den skarpsynte kan man på denna bilden se smältpunkten mellan Sedonas knäppgökar och outdoor-fantaster i form av ett par killar (vad annars) som rekar för att cykla(!) white line, en vit linje i berget som går längs den sluttande bergväggen i hopp om att inte dö är tanken. Ni hittar dem precis i kanten på den stora skuggan tillsammans med den vita strimman. Höll på att kräkas men mamma fångade inte det på bild.

För att sluta cirkeln och på något sätt cementera hypotesen att jag definitivt är huvudpersonen i min egen Truman show släntrade jag sista dagen på vår sejour in i Sedonas bebyggelse efter 19 km i bergen kall och trött till en bekant syn. På håll kunde jag se en person med långa lite lätt haltande kliv och en slags glasbehållare med källvatten i. Begagnad jacka och ryggsäck. Även om personen långt i fjärran såg exakt ut som alla andra i den här kommunen var det inga tvivel. Det var Daniel som jag träffade på Whole Foods på Thanksgiving. Daniel som glömde sin mobil i min bil när jag skjutsade honom som jag skickat med post till ett postkontor i Sedona bara några dagar innan. Daniel som fortfarande bodde här i sin bil efter att ha bivit vräkt upp i Colorado. Ur-granolan. Jajemen, livet har en märklig förmåga att få vägar att korsas ibland.

På återseende Sedona.

Jul på Hjul p.3 Storheten

10 poäng. Vi åker från operativsystem som företrädde sjuan genom Sierra Nevadas regnskugga där vi har turen att stöta på baristan från Bagdad. Längs vägen stöter vi på Kungens man och William där en vänstersväng tar oss upp till landets djupaste dal.

8. Kanarieöarnas tredje största ö är inte nära men kan föra tankarna närmre till till vårt resmål. Här har vattnet redan passerat två statsgränser för att inte långt senare utgöra tre. Vårt resmål blir grav för ungefär 12 personer varje år, vilket är imponerande med tanke på dess ca 6 miljoner turister varje år och dess högsta fallhöjd som går att jämföra med Kebnekaise.

6. En av de få skillnaderna från Gran Canaria är att man här åker från solen för att komma till värmen. Vi kan här bevittna ett genomsnitt som inte bara lockar turister men även berättar en 2 miljoner år gammal histoia. Detta geologiska mästerverk har inte bara setts från rymden utan kan även ses på statens registreringsplåtar.

4. General classification, geocaching och game cube kan alla leda tankarna till vårt resmål, iallafall de inledande. Nu borde dom flesta kunna lista ut vårt resmål, fast frågan är dock fortfarande, kan Jon?

2. I den grandaniosa ravinen hittar vi vad vi söker. Tillbaka i Arizona har vi en Grand ol’ time. Mellan väggarna ekar Barack Obamas slagord ”Yes we Can-yon”

Givetvis befinner vi oss vid Grand Canyon

Ja vad ska man säga egentligen. En plats på jorden vars storhet inte kan begripas eller fångas på bild. Svårt att ta in. En otrolig plats. Man blir nästan en smula religiös. Det tog inte lång tid innan vi slutade ta bilder för att det i slutändan var lönlöst. Helt klart något som man måste se med egna ögon. Finns inte så mycket mer att säga. Jo, Agnes spydde i Grand Canyon, det var coolt.

Nåväl. Tillbaka till På Spåret för de som vill ha genomgången. Vi körde alltså från Vista, som operativsystemet Windows Vista är uppkallat efter. Sierra Nevadas regnskugga är alltså det som gett upphov till Mojaveöknen som vi spenderade några timmar genom längs vägen där filmen Café Bagdad spelades in. Kungens man är metropolen Kingman och Williams är närmsta byn innan man svänger av. Kanarieöarnas tredje största ö är ju som bekant Gran Canaria. Coloradofloden passerar gränsen till Utah och Arizona och utgör sedan gräns mot Nevada, Kalifornien och slutligen Mexico. Fallhöjden från högsta till lägsta punkt i Grand Canyon är svindlande 1950 meter. Här tar man sig längre från solen för att komma till värmen eftersom det är så mycket lägre höjd nere i Grand Canyon därför kan det vara typ 15-20 grader Celsius varmare nere i än uppe på. Arizona kallas för The Grand Canyon State och denna slogan återfinns på typ alla standardplåtar på bilar. General classification, geocaching och game cube, alla är klassiska GC förkortningar precis som vårt resmål. Resten är nog rätt självförklarande.

Allt gott

Erik

Jul på hjul p.2 – Fem dagars Californication

Att sväljas hel för att sedan spottas ut av denna fantastiska delstat till en äkta kalifornier är ingen simpel process. Det tar ansträngning, dedikation och inte minst tid. Vi är inte ensamma om att ha sett transformationen ta plats. Arnold Schwarzenegger har gjort det. Filip Hammar har tagit god tid på sig men verkar snart vara i hamn. Sigge Eklund verkar ha en bit kvar. Det här är historien om hur vi, familjen Barr Zeilon från den lilla byn Axelvold i mellersta-västra Skåne skulle ge det ett försök. Om vi skulle klara det över huvudtaget var oklart, om vi dessutom skulle klara det på endast 5 dagar återstod att se.

Ja, hur man egentligen blir en kalifornier är något ni säkert funderar på dagligen. Tanken dyker säkert upp i duschen, i kön till ICA eller under ögonlocken precis innan ni somnar. Handlar det om den soliga, naiva dialekten kanske ni undrar? Handlar det om att bära upp ett ansikte uppnålat av skönhetsingrepp som inte upplevt en enda årstid de senaste 20 åren? Handlar det om att fullt seriöst kalla Sacramento för Sac-town eller om att spendera somrarna med att följa kändis-golf turneringen i Lake Tahoe?

Om det ändå vore så enkelt. Nej, att bli en kalifornier är inget man blir över en dag. En handfull mycket specifika uppdrag måste genomföras. Och precis som om vi vore en grupp nyintagna civilingenjörsstudenter vid valfritt svenskt universitet så sållas det hårt från start.

Steg 1. Hitta en kokosnöt på en stenstrand.

Det här uppdraget är taget från tomma intet. Ren sållning egentligen. Man hade ju hoppas på något mer relevant kanske. Ni vet, ta bild med Hollywood skylten, träffa en skådis, besöka en vingård eller liknande. Ingen aning vem som kommit på detta men vi fick helt enkelt bara finna oss i det. Jakten var igång. Att misslyckas var inte ett alternativ.

Agnes och nöten

Ja mot alla odds lyckades vi hitta den där kokosnöten mitt på en stenstrand utanför Carlsbad. Vi såg det som ett tecken.

Steg 2. Se och uppmärksamma 10 000 teslor.

Vi alla vet att att Kalifornien är alla världens teslors golvbrunn. Det är här de samlas, det är här de finns. Från det att vi körde över gränsen in i Kalifornien avsade sig Nils alla åtaganden för att hänge sig utmaningen. När vi andra slösade tid med att göra begriplighet av vägbeskrivningar eller planera kommande resmål kunde vi hela tiden höra från Nils håll: ”titta, en tesla”. Gång på gång. Han var en maskin när det kom att känna igen dem, något som vi var väldigt tacksamma för.

Nummer 7656 i ordningen.
”Ah, en model X, dom är sällsynta”
– Nils (2021)

Steg 3. Köra flygande bil.

Att Kalifornien är ett av världens epicentrum för ny teknik känner vi alla till men här känns det ändå som att den här bucket-listen börjar gå lite överstyr. Här nånstans önskar man att kommunfullmäktige, eller vem det nu än är som drivit igenom den här listan kunde ge en lite sympati, men icke. Men ibland går även ens vildaste fantasier i uppfyllelse. På något sätt hamnade vi här ändå, i bilen långt över San Diegos skyline. Fråga inte hur.

Agnes i en flygande Equinox.

Steg 4. Dop

Ända sedan de första människorna slog sig ner på de här stränderna för att i lugn och ro räkna sina tech-miljarder, eller den första surfaren skaffade sin första dreadlock här har havet varit en helig plats. I samma uträckning som den svenska östkusten bidrar med grönska i form sin ompännande algblomning skänker det här havet grönska och liv till den strandnära naturen. Denna heliga plats kallar vi Stilla havet. Någonstans där i horisonten sägs det att vissa foliehattar kan se Påsköns jättelika statyer torna upp sig, nånstans. Här väller jättelika vågor in över de gyllenbruna människorna under årets alla dagar, så även dess sista. Efter att ha vandrat i översvämmade galoscher i 4 dagar och utfört alla de uppgrag herren givit oss i hopp om acceptans välsignades vi med den andra storhet som vi kalifornier håller heligt, solens strålar. Jag säger ”vi kalifornier” eftersom vi vid detta ögonblick sänkte ner oss i det heliga vattnet, tillintetgjorde vårt förflutna och klev upp som nya människor. Med ens en nyans brunare och med ens två nyanser mer genomblöta. Där stod vi. Barn av guldkusten. Fast helt klara var vi inte där.

Guds vilja

Steg 5. Fullständig Californication

Alla de som känner till låten av Red Hot Chilipeppers vet att vi inte riktigt är framme än. Efter att ha hyllat de fyra grundpelare som håller Kalifornien från att sjunka ner i havet: Det tropiska klimatet, Tesla, Teknisk innovation och Stilla Havet återstod fortfarande kronan på verket.

Redan i andra raden av megahiten Californication kan vi läsa:

”And little girls from Sweden dream of silver screen quotation”

Och som vi drömde om silver screen quotation. Eller nja. Att bli inkvoterade på den vita duken, att bli filmstjärnor, var ingenting vi drömde om vad jag vet. Men i jakten på lycka skulle det ske, guds vilja. Att bli stor i Hollywood fanns det säkert alla möjligheter till om vi tog oss dit, men intresset var rätt svalt. Men i en digital värld verkar allting möjligt och med kort varsel lyckades vi faktiskt få varsin liten roll i en mindre spinn-off film vilket kom alldeles i rättan tid.

Hört att den är rätt bra. Bättre än ettan

Härliga dagar i södra Kalifornien avslutades som beskrivet med en moralisk seger då vi numera kan kalla oss för äkta kalifornier enligt spelets alla officiella regler. En resa minst sagt. Från turister till att genom fem dagars letande efter kaliforniens själ lämna stället som vi en gång lämnade vårt hemland. Ett trevligt ställe, Kalifornien. Rätt frälst ändå. Att på årets mörkaste dag mötas av en frisk höstmorgon istället för att vakna upp i slaskköping och springa i 3,5 kg genomblöta överdragskläder iförd pannlampa mitt på dagen verkar härligt ändå. Fattar grejen. Kanske flyttar hit. Kanske flyttar hem.

Allt gott,

Eric

Jul på Hjul p.1

Efter att vägen varit rak och platt i dagar och år delade sig interstate-leden i två och var och en av dem tog sin egen väg upp, respektive ner, för den enormt uppförstorade grushögen. Vår till synes lilla Equinox, som försvann bland lastbilar och pick-up trucks, svängde av. Varför spelade ingen roll. På den lilla avstickaren rullade vi förbi ett uråldrigt towing center som huserade ålderdomshem/begravningsplats för fordon som inte varit intressanta nog av bli upphämtade de senaste 50 åren. Vidare fann vi ett hembyggt UFO på en släpkärra bakpå en fyrkantig, rostig Chevrolet. Några meter senare en avställd husbil med åtta golden retrievers kopplade till sig. Vid vägs ände några hundra meter vidare, ett hus som i det närmsta skulle kunna likna en väderkvarn utan vingar med skylten ”available for adoption” i ena fönsterrutan. Frågan var: var fan är vi?

Svaret var enkelt: Någonstans i USA.

Ihoppackade i en bil västerut, hela familjen. Tänka sig va. Måste tydligen varit snäll iår för att få uppleva den här julklappen. Det är ju nånting med att tillryggalägga mil i just USA. Se mittenlinjen av vägen försvinna under bilen genom öknen påväg mot en annan plats. En radiokanal spottar ur sig obegriplig information om amerikansk fotboll, en annan spelar bara countrymusik. Det är obegripligt att föreställa sig hur stort det här landet är, till och med för en familj om 5 som nu utforskat någon procent. Jag tror att vi i Sverige lever med en vanföreställning om att Sverige är betydligt större än vad det är. Om att folk i Norrland är galna som kan köra ett par timmar för att frysa på en annan plats och sedan åka hem. Det är sant att dom är galna men att de är uppslutna av hela det här landets befolkning tror jag vi gått miste om nånstans. Bara Kalifornien är ungefär lika stort (89%) som Sverige och vilket gör en ödmjuk direkt när man bilar genom USA. Ödemark finns.

Nåväl. Nåstans började väl allt och tack och lov var det i Tucson, där jag allt som oftast brukar befinna mig. Efter att familjen på något sätt förflyttat sig från Axelvold till Köpenhamn till LA till Phoenix, missat sista beställningen kaffe på McDonalds i Casa Grande, och slutligen kört två timmar ner till Tucson var de framme. Helskinnade och trasiga. De kommande dagarna gjorde jag mitt bästa för att visa upp min hemstad för ett gäng jetlaggade familjemedlemmar och jag tror ändå att jag gjorde ok ifrån mig, men det är i betraktarens ögon att bedöma. Jag gav dem en tur på universitetet och lärde dem en smula grekisk historia om skolans sororities och fraternities (alla som sett American Pie har en aning om vad detta är). För alla andra kan man säga att det är lite som nationer, som kör hemmafester med massa alkohol, mest för folk under 21 som inte kommer in på barer och som tar typ 20 000 kr per termin för att va med. En big deal verkar det som men inget som lockar mig.

Blev en sväng till ut i öknen på ökenmuseet som var allt annat än öken. Mycket coola djur och växter och stenar. Sen visade det ju sig att det var jul också. Svårt att komma ihåg. Det mest juliga vi fick uppleva var Winterhaven, ett kvarter som för 72:e året i rad svider om till vinterskrud varje jul i Tucson. Och med vinterskrud menas alltså iförd klassisk amerikansk, överdriven julbelysning. Rätt coolt får jag faktiskt medge och bra att fylla årets kvot av julstämning på något sätt.

Nåväl, Tucson i all ära men den stora grejen var ju egentligen att ta sig härifrån. Ut på vägarna och uppleva lite. Tidig morgon, sikte: Vista, CA. Interstate 8 raka vägen. Platt och rakt, ingen energi till spillo genom detta ödeland. Kan man spara in sekunder genom effektivt vägbygge gör man det. Då och då dök en liten människokoloni med trailers längs vägen för att sedan försvinna lika snabbt. Den berömda muren till vänster och inte mycket att se på en handfull mil till höger. Tills vi når Kalifornien. Klockan slår om en timma och bergen tornar upp sig. Jorden blir med ens bördig och landskapet beboligt. Bensinen dyrare och bilarna fler. Trailers blir till villor och öken blir till grönska desto närmre och närmre kusten vi kommer. Människorna blir både fler och rikare i takt med att varje truckstop passeras. Strax innan solen går ner kommer vi fram till den förtjusande Janet som vi ska bo hos under de kommande dagarna. Det räcker med att se huset för att fatta att det bor en intressant människa i huset.

Ja här slog vi rot ett par dagar. Janet som med ett helt livs erfarenhet gav oss en genomgång om allt vi någonsin ville veta. Och kanske lite till. Varje konstverk som hon gjort bad på en historia. I varje historia kunde ännu mer intressanta erfarenheter vävas in. Om att köra bil på 60-talet. Om vad det bästa man kan handla på Costco är. Om varför vi ska åka till Vegas. Om varför vi inte ska åka till Vegas. Lite av varje. Men helt klart väldigt kul och lärorikt att bo med en amerikan och få hands-on experience om hur det är att leva i det här landet, ur en amerikans synpunkt.

Jaha vad gör man nu i Kalifornien egentligen nu när man äntligen är här? Vetefan. Ett regnigt Kalifornien dessutom. Kan jag hantera regn efter ett halvår i solen?

To be continued.

Thanksgiving på hjul

Detta märkliga påhitt som Thanksgiving är hade jag inga större planer för. Och tur det, för då fick jag möjlighet att fylla det med exakt vad min impulskontroll försökte hindra mig från och rätt vad det var fann jag mig någonstans i USA i en borderline-trasig bil som dessutom fick äran att vara mitt hem för några nätter. Jag fann mig själv småprata med diverse Granolas (se förra inlägg för referens) med barfotaskor knaprandes på nötter som enda frukost inne på Wholefoods i Sedona och högst upp på berg som jag endast kunde föreställa mig i mina drömmar.

Men Thanksgiving-helgen tog sin början någon helt annan stans. Den började med en värdelös Turkey Trot, läs Skinklopp, på morgonen till Thanksgiving. Coach Keen har länge tyckt att jag skulle se till att skaffa nya löparskor, något som tar emot i min tajta så kallade budget. I brist på nya skor såg han därför till låta mig få en gratis startplats på Tucsons Turkey Trot, ett 5km terränglopp där ett par gratis skor var första pris, mot en konkurrens där jag borde vinna.

Alarmet var satt på 06:00 innan tävlingen som gick av stapeln kl 8. Jag hade varit sjuk en dryg vecka innan men hade haft tid nog att komma igång med träningen igen, så det borde inte vara några större besvär att ta mig runt ett kort ploj-lopp. Jag slog upp ögonen när det börjat ljusna, men inte till ljudet av någon väckarklocka. När jag tar upp min mobil är klockan 7:50. Det tar ett tag innan jag fattar att jag fuckat upp. Jag trycker i mig en banan, byter om och kör iväg dryga 15 min till Reid Park. Jag har fattat att jag kommer missa hela kalaset men tänker att jag iallafall får heja några kompisar imål. Väl framme är parken fylld av löpare ute på banan, men jag lyckas inse att det måste vara tjejernas lopp, som gick före killarnas. Med en gnista hopp försöker jag hitta parkering och springer mot målområdet. Jag lyckas anmäla mig i all hast, plocka ut nummerlapp och byta skor på en millisekund och lyckas få några minuters uppvärmning innan startskottet går.

Med bananen i halsen och en nyvaken kropp känns det som att vi springer alldeles för snabbt. Jag inser efter första kilometern att vi inte alls gör det men jag har ändå svårt att hänga med uppe i striden om skorna. Jag hinner tänka att det kanske kommer kännas bättre efter hand när jag faktiskt hunnit få lite uppvärmning under loppets första kilometrar men det känns istället bara sämre och sämre. Det känns töntigt att bryta ett plojlopp efter halvvägs så det blir istället bara en progressiv plåga. Ett nytt lågvattenmärke är satt när jag glider in på 17 minuter på 4:e plats med stora andningsbesvär. Det känns som att sjukdomen inte riktigt lämnat mig. Som lite referens så är det ganska tydligt att något är på tok i och med att jag sprungit 10 km på 31:50 på ett tempopass 3 veckor tidigare. Nåväl, sport är sport. Detta fick bli dagens kalkon, då jag inte firade Thanksgiving på något speciellt vis. Men jag blev istället inbjuden på lite kvällshäng hemma hos Robin och Tim från the Workout Group, med flera andra kända ansikten. Det blev ett trevligt knytkalas med lite drinkar och efterrätt ute till öppen eld.

Dagen efter ringde alarmet kl 6. Jag var lite äventyrslysten och packade ihop det nödvändiga och satte av norrut i svarta pärlan. Det kändes rätt att lämna stan efter att ha gjort bort mig på gårdagens lopp, precis som Ingebrigtsen skulle gjort. Dra iväg och hitta tillbaks till mig själv. Följa impulsen efter berg och vyer. Vid lunchtid efter att ha passerat ett krön bredde vyn ut sig. 180 graders sandstensformationer.

På med Hoka-tröjan, ryggan och trailskorna och bara upptäcka. Det kändes som att jag befann mig i Jurassic Park när de röda klipporna tornade upp sig över lövskogen nere i ravinerna. Längs stigen, dit solens ljus aldrig nådde var det kallt även om det var mitt på dagen. Doften av en krispig torr höstmorgon på Lång-DM sköljde över en. De röda klipporna lyste upp skogen som stora billboards. Men jag ville ju upp uppepå. Jag fann en stig upp mot toppen av Bear Mountain. Även om jag började mitt på dagen var det alltid en kamp mot klockan, innan solen skulle gå ner. Det var bara 4 km upp men längs en klippig, sparsamt markerad stig med 800 hm. För varje steg blev ljuset lägre och bergen finare och kameran åkte upp med allt kortare mellanrum. Men vilka vyer. Milda makter. Helvetttte.

Jag vann kapplöpningen mot solens sista strålar över ca 2,5 mil och lite över 1000hm precis. Lyckades få mig ett mål mat inne i Sedona innan jag körde tillbaks till samma lilla parkingsficka som fick agera hushåll för natten. Jag drev upp värmen till max i bilen på vägen ut och fick leva på den värmen resten av natten. Det var något poetiskt över att somna till Taylor Swifts bästa och en stjärnklar himmel någonstans i USA. Dock ett mindre poetiskt uppvaknande till att motorlampan och oljelampan lyste med sin närvaro så fort jag fick igång bilen morgonen efter. Det fick bli dagens första äventyr att lösa. Som nybliven bilägare var jag såklart helt ute och cyklade men lyckades bota det med en liter olja på närmsta mack.

Jag tvivlade länge om jag skulle våga ge mig ut på El Dorado Loop efter debaclet var löst. Frågan var om jag skulle vinna över solen än en gång. Jag var sugen på att springa en loop istället för tur-or-retur upp för ett berg som igår, problemet var bara att det totalt skulle röra sig om 32km inklusive några berg längs vägen utan att veta vad som väntade. Men det fick bli en chansning.

El Dorado Loop

Det blev ett äventyr. En tuff inledning med 600m stigning direkt för att sedan springa nerför lika långt och nästan plockan lika mycket igen. En smula nojjig när första 15km tog närmre 2h men som tur var gick det att springa på resten. I det stora hela väldigt njutbart ändå. Och ett achievment helt klart att lyckats ta slut på 2 pluppar på klockans batteri på ett pass. Klockan dog med ca 15 min hem till bilen.

Nu när barriären att resa långt med bilen är bruten är ju en stora frågan var det ska bära av nästa gång. Har lärt mig att bilen dricker/läcker olja men det verkar som att så länge en liter olja åker ner vid varje tankning är problemet så gott som ”löst”. Har också lärt mig att några timmar i bil går försvinnande snabbt i det här landet och att det definitivt är på vägarna man upplever USA som bäst. På återseende från någon annan cool plats i USA.

Allt gott,

Erik

Je suis Granola, inte müslin

Ögonblicket när man vaknar upp i sin bil ute i Sedonas bergslandskap med en frodig mustasch och en förvuxen hockeyfrilla, med ben trötta från 6 mils bergslöpning och inser: ”helvete, jag har blivit en granola”

Mitt så kallade hem

För medelsvensken är begreppet okänt men för en nyfrälst amerikan har begreppet förföljt mig under flera månaders tid och för att slippa denna förföljelsen har jag accepterat att jag måste förlika mig med det mer och mer. Urban Dictionary förklarar granola enligt följande:

Det är nästan skrämmande hur de här orden har kommit att definiera mig, varesig jag vill det inte. Jag har kommit att acceptera etiketten i brist på självbedrägeri. I stora drag kan det sammanfattas med vad som uppstår om en hipster och en surfare får barn ihop, och USA kryllar av dom, iallafall om man befinner sig på rätt plats vid i stort sett vilken tidpunkt som helst. I detta fallet i Sedona, i synnerhet inne på den lokala Whole Foods grosshandlaren.

I brist på anledningar att stanna i Tucson en ledig helg föll åkte jag och bilen 4 timmar norrut till Sedona. Känt för sina enorma sandstansformationer är det en inte bara en plats för sånna som vill springa i berg men även alla möjliga typer av tokstollar. Av någon anledning har just berg förmågan att locka fram alla möjliga härliga och konstiga människor till en och samma plats. Här ser man allt från trailfrälsta hippies med ringar i öronen, dreads eller bara ovårdat hår och den obligatoriska bandanan, till idrottsmän som jag själv som bara vill uppleva och upptäcka enorma sträckor till fots på vatten och snickers till de riktiga hjältarna, yoga-hippiesarna. Här snackar vi alladin-byxor, gärna barfota, pösiga stickade tröjor, diverse piercings och fullkomligt tokiga i kristaller av någon anledning.

Det räckte att jag gick in på en Wholefoods i jakt på kaffe för att jag skulle fatta att du är en minoritet om du inte har barfotaskor, bor i din bil eller heter Wildflower för att beskriva de väldigt fina människor jag stötte ihop med i den lilla kafé-delen där vi alla bilburna intog vår väldigt organiska frukost. Eller nja. Jag låg nog i lä litegrann med mitt kaffe med croissant jämfört med bordsgrannen Daniel som varsamt skalade pistachenötter som han med en stor dos medvetande åt en för en. Ett ekologiskt äpple och en glasflaska med något slaggs källvatten med svarta stenar i som tillbehör.

Nog för att ett ställe som detta kryllar av ur-granolas så ligger det något geniunt över det. De är alla tydliga med att de är på någon slags inre resa men det känns inte som att de gör det för att det är trendigt på instagram utan för att de faktiskt vill. Det är svårt att tyda om de är livsnjutare eller plågade själar men oavsett känns på något sätt geniunt. Det känns äkta att de lever det här livet för att de vill inte för att framstå som någon annan. De är hipsters i grunden och känns hundra gånger närmre jorden än de som är hipsters så länge de får leva i en mångmiljoners 3:a på Söder. De här människorna bor skamlöst i sin bil och delade med sig av tips på gym var man kunde ta sig en dusch.

Daniel berättade om hur han efter sina föräldrars skiljsmässa fått nog av stressen kylan uppe i Colorado och packat bilen för att ta sig ner hit. Han berättade om diverse hälsobesvär som han härledde till en antibiotika-kur han fått som liten och kämpade med att komma tillbaks till en hälsosam kropp genom bra kost och yoga.

The man Daniel med cirka 15 % av hans tillskott på bordet

Av någon anledning känns det som att möjligheten att bryta sig ut ur hamsterhjulet och leva ett helt annat liv är något som faktiskt finns i USA, inget som man bara pratar om. Här finns möjligheten att bara dra, till en plats helt frånkopplad från omvärlden, till berg och natur utan en tanke på vad som försigår i resten av världen. Känns som det inte riktigt funkar på samma sätt i Sverige på samma sätt. Varesig det handlar om att flytta till hög höjd till Flagstaff eller Boulder för att ge löpningen en ärlig chans, till att bli ett med bergen eller att bli surfare på heltid så hänger sig folk det här. Det tycker jag är coolt. Och på något sätt kändes det helt rätt att följa min egen impuls efter berg när den kom. Det kommer med största sannolikhet hända fler gånger.

Ett sidospår:

Tyckte att denna skylten inne på den lokala matbutiken far genialisk. Här är någon som ser samband. Att det under Seasonal Items ligger julkort exempelvis är kanske inget konstigt men att de inkluderar förkylningslindrande medicin, måltidsersättning för den som snabbt vill få bort vinterhullet inför sommaren och D-vitamin för vintermånaderna, det får räknas som clever och till och med lite skoj.

Allt gott,

Erik

Triatlon på en plats långt bort

Klockan ringer kl 4:40 och jag ångrar en gnutta att jag hängt med mina skandinaviska vänner Jakob och Linnea ut igårkväll. Hade inte räknat med att mina sömntimmar skulle bli så pass lätträknade. Nåväl. Kl 6 åker vi norrut. Jag tillsammans med universitetets triatletlag Tricats. Mot Vegas.

Jag sover hela vägen. tJag känner mig förstörd men funktionell ändå. Vi ska inte tävla förrän imorgon så jag känner mig relativt lugn. Dessutom extra lugn eftersom jag bara ska springa. Signade upp när de behövde en löpare i ett sprintstafettlag. Mest på kul och kul att komma iväg på lite utflykt. Skönt att inte behöva bry sig om cykar och simfärdigheter för har inga av dem.

Hela dagen går i ett. 6 timmar i bil. Ut och testsimma i Lake Mead, där simningen går sen direkt upp till Boulder City där cyklingen avslutas och löpdelen tar vid. Helvete vad triatlon är en logistiksport. Grejer hit och grejer dit värda hundratusentals kronor. Tusentals grejer som kan försvinna eller gå sönder. Eller vara på fel plats vid fel tidpunkt. Lite som att att springa orientering men att man själv måste sätta ut alla kontroller kvällen innan. Och väcka enheterna på tävlingsdagen. Tack men nej-tack. Nöjer mig med att springa sålänge.

Lake Mead. Bokstavligt talat ett lågvattenmärke.

Kvällen avslutades med Pizza på en riktigt degig pizzeria. Den gjorde jobbet men inte mycket mer än så. Landry och Holden gjorde genidraget att beställa en pizza med dubbel botten. Vid det här laget är de lite av Tricats Kamikaze-piloter. När man äntrar den här typen av pizzerior finns det som bekant bara två sätt att lämna byggnaden:
1. med en doggybag, eller
2. i en bodybag.
Jajemen, har man börjat leka med elden är det redan för sent. Terminologin myntades en sen vårdag på en minst lika degig pizzeria på Madiera 2018. För att inte bli långrandig kan jag iallafall att den innehöll ett tjugotal orienterare som efter en väl genomförd dubbeltröskeldag* tappat omdömesförmågan helt inne på pizzerian. Som tur var slutade historien inte på ett sjukhus eftersom vi hade nyexaminerade läkarstudenten Albin Ridefelt på plats inom armlängds avstånd och mirakulöst kom alla därifrån med livet* i behåll. Denna väldigt nära döden-upplevelsen inträffade ironiskt nog efter den dag på lägret som i folkmun kom att kallas för Dödens Dag, detta åsyftade träningen den dagen men med tiden har begreppet fått en helt annan betydelse efter traumat på pizzerian. För de intresserade läsarna kan jag rekommendera att höra av sig till Göran Kjærstad Winblad, en av överlevarna, för att få en känsla för upplevelsen ur ett förstapersons-perspektiv.

Dubbeltröskeldag [dub´eltrös`keldag] Genomförandet utav två högintensiva träningspass under samma dag/natt-cykel med syfte att utveckla kroppens kapacitet att metabolisera laktat vid submaximal ansträngning och således netto-producera mindre av metaboliten. En metod för att maximera mängd vid hög ansträningsnivå genom att kontrollera intensiteten. Ett vanligt instrument för detta är blodlaktatmätare. Konceptet populariserades utav den norske löparen Marius Bakken och har fått ett uppsving av anhängare efter framgångar från landmännen Ingebrigtsen och Kasper Fosser.

Livet [livet] Något skört.

En pizzeria vi inte återvänder till

Änglavakt. Alla kom till sängs på hotellet mer eller mindre helskinnade. 4:15 hör jag tonerna av Eye of the Tiger. Phillip, stafettlagets cyklists förtjänst. Vi studsar upp. Börjar vänja mig vid de här okristligt tidiga tiderna nu, man lär sig som man bör, tyvärr. En banan, en kopp kaffe i form av vatten, på med den utomordenligt tajta dräkten. Sen rullar bilen igen.
Det är så nära en tiomilamorgon man kan komma i USA: beckmörkt, folk som grejar, musik från nån ensam högtalare nånstans och kö till bajamajorna. Fint på något sätt. Man känner liksom att något är på väg att hända. Det är något i luften.

Solen trevar sig upp. Folk rör sig ner i vattnet. Startskott ljuder. Jag och Coach Cara är de enda som håller sig på land och ser till att alla kommer iväg. Drar upp dragkedjor till våtdräker i sista sekund och delar ut en sista high-five till hjältarna som ger sig av. Om jag var glad att slippa tumultet under de 1500m i vattnet? -Jo, det var jag nog.
Istället fick jag ta Cara’s enorma Chevrolet Suburban upp till T2 där jag alldeles strax skulle bli utväxlad. Jag kände att klockan tickade när jag körde uppför till målområdet. Och på något sätt skulle jag lyckas parkera på någon otymplig plats med ett fordon storlek: husbil. Jag hittar en plats och inser att jag måste fickparkera med monstret illa kvickt för att hinna börjar värma upp. Jahapp. Dags att uppfinna hjulet igen. Hur var det man gjorde nu igen..
Under tiden jag försöker gräva fram mina så kallade färdigheter från Lena’s körskola i Sandviken börjar jag prata med ett par som precis parkerat in sig. Gubben i duon har en Arizona-logga på bröstet och visar sig vara Tricats-Ryans pappa. Och vilket tur att han är en jäkla kung på att ratta fordon också. Han hopppar in och låter åbäket enkelt glida in i parkeringsfickan. En tacksam lättnad.

Tumult

Jaha, loppet då. Jo, det gick trots sargad kropp. 5 backiga kilometrar kunde jag rulla igenom kring 15:50. Vinst i stafetten och nytt banrekord. Det ska väl tilläggas att ingen triatlet värd sitt namn brukar köra stafett utan vettig anledning. Vi vann med 40 min. Men allt som allt en härlig laginsats och himla kul att komma iväg på ett äventyr och heja in de riktiga hjältarna!

En trött Erik, Phillip och Holden

Efter ett dagsverk var klockan dock bara 10 på morgonen tack vare det här landets absurda inställning till tidig start. Efter att alla hundratusentals prylar och cyklar som hör triatlon till skruvats isär och tackats in i Tricats-trailern åkte vi ner till Lake Mead och slog upp tält. Jag, som kanske gjort den mesigaste mängden idrott idag gav mig iväg ut i bergen för att jogga bort tävlingsbenen. Det skulle finnas en led upp för en dalgång. Hittade den aldrig, men blev en fin kvällsjogg ändå.

Camp

Inspirerad av Corey Bellemore’s ärofyllda världsrekord på 4:28 samt Jonas Anderssons brons på VM i Beermile under dagen började hårdträningen inför nästa års mästerskap runt lägerelden. Har en del att jobba på med tekniken men det blir bättre och bättre var dag. Finns dock risk att jag måste öka mängden lite. Tur det är billigt med öl här.
Hur som helst ser jag mig på startlinjen nästa år. Det sägs att självaste Bellemore kommer till Tucson på tränar i vinter så ska nog gå med lite tips från världsmästarn.

Borstar på sålänge.

Allt gott,

Erik